Dagens Nyheter – 3 maj 1866, sida 2

Den väpnade freden, Det finnes väl knappast något för folkhushållningen fördertigare tillstånd än den så kallade väpnade freden, detta hermafroditväsende, som hvarken är krig eller fred, men som suger folkets märg, utan att detta märker det. Kriget förstör väl också ett lands välståud, men endast för en tid; det måste en gång taga ett slut, och man vet då hur man har det. Iudustri och handel rätta sina åtgärder derefter. Men den väpnade freden är ett smygande gift, som långsamt och för lång tid tillintetgör ett folks välstånd, så att slutligen, vid verklig krigsfara, kraften att möta denna fattas. Den väpnade freden härflyter ur samma dåraktiga åsigt som anser stående härar nödvändiga till skydd mot utlandet, slösar millioner på fästningar och slutligen lemnar landet (just derigenom) hjelplöst. Vi låta ej inbilla oss att skydd mot yttre fiender är hufvudskälet för stående härar, men vi hafva här endast att göra med folkhushållningens grundsatser, och tala dessa för afskaffandet af de stående härarne, så måste också vi uttala oss derför. Ehura ofta behandlad, har denna fråga trängt djupt nog in i folket, för att förtjena observeras till sin förfärliga betydelse. Tidningen Den internationella Kurireu i London, som arbetar för återställandet af vänliga beröringar emellan folkon, framställer i ett af sina sednaste nummer några rätt träffande bilder af de olyckor, som de stående härarne