Dagens Nyheter – 27 april 1866, sida 3

Vi veta nemligen att bland alla de skrifter, hvilka bära Kellyrens namn, ingen torde vara mer populär, än den, som bär titeln: Dumboms lefverne. Att denne dock icke är ursprungligen af Kellgren författad, utan en mer och mindre fri, dock i det mesta ordagrann öfversättning af en nu tvåhundraårig frausysk skämtevisa, är ett för Kellgrens ära temligen oväsendtligt förhållande. Originalets titel Complainte de Sieur la Palice. Hrvarföre den historiske la Palice, hvars fullständiga namn var Jaques de Chabannes la Palice, gjordes till substrat för detta gyckel, lärer ej till någon heder för författaren kunna förklaras, enär fastmer denne Chabannes — slutligen Marechal de France och gouverneur öfver flera provinser och således troligen åtminstone icke någon Dumbom — genom verkliga hjeltedater förtjente en helt annan ryktbarhet. Emellertid, de småqvicka roligheterna slogo an och visan sjöngs snart öfver hela Frankrike och har der bibehållit sig, samt är förmodligen spridd längre än till Sverge. Kellgren har väl icke intagit den bland sina öfversättningar och imitationer, men uppgiften, att författaren vore en viss Charadell, förnekar icke sin egenskap af fiction. Ofversättningens lyckliga trohet — hvari hufvudsakligen afvikelsen är utbytandet af namnet la Palice mot den oskyldige Dumboms — möter oss genast i första versen: Go Herrar. lånen mig ert öra Till salig Dumboms lefverne: Om det ej ledsnar er att höra Så tör det roa er kanske. hvilket i originalet lyder: , Messieurs, vous plait il douir Lair du fameux Ja Palice. Il pourra vous rejouir Pourvu qvil vous divertisse. Vid tiden af dess författande, omkring 1670, hade franska akademien ingen fast lokal för sina sammankomster, hvilken den först fick när kanslern Seguier för henne öppnade sitt hotell. Hon inhystes än här än der. Vid nämnde tid höllos sammanträdena hos en m:r Chapelain, en för öfrigt föga märkvärdig akademist, då boende vid Rue Cinq Diamants, hos en guldarbetare, Francois Hautmoutier, hvars hus derföre ock öfver sin ingång utmärktes med akademiens devis å I immortalite, omgifven af lagrar. I samma hus — hvilket ännu länge behöll samma devis, ehuru akademien snart ombytte lokal — bodde år 1727 Guilleaume Hautmoutier, arfving af Francois så väl hus som yrke. Sent en afton i slutet af september s. å. då han befann sig ensam i sin omsorgsfullt stängda boutique, hörde han ett famlande och derefter en blygsam knackning på dörren. Försigtigt förande sin lampa till den gallrade luckan såg han en utlefvad, dåligt klädd gubbe, hvilken på tillfrågan om hans ärende förlägen svarade: fordom, för femtio år sedan, var denna dörr alltid öppen för Bernard de Monnoye. För denne — den förste prisvinnaren i franska akademien och hvilken sedan vunnit flera belöningar och ändtligen, fjorton år förut cn plats bland de fyrtio — skulle redan derföre dörren genast sprungit upp; så mycket mer nu, då den nu sextioårige Guilleaume i honom återsåg sina gosseåärs ledare. Snart bekändes dock, att det var behofvet, en verklig nöd, som dref akademisten egentligen till guldarbetaren, för att till salu utbjuda sina fordom vunna fyra prismedaljer. Att skyndsamt och på ett grannlaga sätt afhjelpa dessa bekymmer och för framtiden arrangera gubbens omstän: digheter till det bästa, var för Guilleaume en glädje och en ära, men en särskild källa till bugnad öppnades härigenom för den något litet äregirige mannen. Han hade neml. genom minnet af sin barndoms umgänge med berömde litteratörer och genom den ännu qvarbehållna devisen på sitt hus inspirerats att sjelf göra några, ehuru hittills gömda, vittra försök, hvilka han nu kunde våga att underställa sin gamle lärares möjligen gillande omdöme. Det dröjde likväl ännu länge, innan han fick mod att framrycka med sin hemlighet och sin önskan. Det var först d. 14 october 1728 han med ett manuskript på fickan infann sig hos sin härpå af honom anspråkslöst förberedde domare. Läsningen begvynde. Titeln lydde: oCommeniiine sur la Complainte du Siewr de la Palice. När la Monnoye genast härvid syntes obehagligt berörd, ville författaren bortlägga manuskriptet, enär han sade sig med ledsnad märka, att redan valet af ämne misshagade. Men den gamle önskade, fordrade, att höra commentairen. Denna började s sa: Man mäste tro att menskliga förnuftet på vissa dagar, uttröttadt af en alltför lång sysselsättning, på en gång hastigt öfverger sitt hem, hjernan, för att lemna ett fritt fält åt svagsinnets ytterligheter. Det är under en sådan stund atobegriplig förnuftlöshet, som cen liten näsvis rimmare — lyckligtvis för honom är han okänd — råkat på det infallet att för en visa, som blott är en lek med vttringar al den platta påtagligheten (Vevidence niaise) taga till object denne la Palice, utan att bry sig om, huruvida han handlade som en man af heder, då 4 Pe . Fet FA pp a ÅR Id AAA