Dagens Nyheter – 21 april 1866, sida 2

En stund sednare steg Philip till häst och red bort i riktning åt staden till. De båda bröderna begåfvo sig åt alldeles motsatta håll och vände således hvarandra ryggen. Flera timmar förflöto. Luften, som på morgonen varit klar, hade småningom blifvit mulen. Väldiga moln skockade sig allt titare på himmelen. : Vinden tilltog efterhand i styrka; det hven i trädtopparne. Annu snöade det icke; men länge kunde ej yrvädret låta vänta på sig. Alberic följde en bred stig, som slingrade sig genom den djupaste skogen. Hundraåriga ekar och almar omgåfvo honom på alla sidor. N Hundarne hade uppspårat en hare eller räf: Deras skall hördes på långt afstånd. Men den unge grefven fortfor att rida framåt 1 sakta mak. Han var icke alls intresserad af jagten och egnade ingen uppmärksamhet åt hundskallet, som eljest plär ljuda såsom den ljufligaste musik i jägares öron. Han tänkte på sin Blanche, som han älskade så högt, på bröllopsdagen, på lyckan, som låg honom så nära. Och han förundrade sig öfver att han midt under dessa leende tankar kände sitt hjerta beklämdt. Plötsligt visade sig en menniskogestalt, som stått gömd bakom en ekstam. i Då Alberic slog upp ögonen, blef han varse en ung man, som med långsamma steg kom honom till mötes. (Forts.)