Dagens Nyheter – 21 april 1866, sida 2

höst lades öfver nedre landet, ej vågat begifva sig dit, utan måst stanna qvar i sina fjell-land, der deras renhjordar lida brist på födoämne i auseende till snöns djuphet, som alldeles omintetgör renens försök att medelst gräfning bana sig väg ner till marken samt dagligen äro blottställde för en mängd rofdjur, hvilka göra anfall och anställa förfärliga härjningar. Många renar hafva redan dött af svält beh ännu flera torde komma att inom kort undergå samma öde. Jag har sjelf varit vittne till de rysliga härjningar som rofdjuren, synuerligast jerfvar, å de arma renarna anställa, då t. ex. eu lapphustru med tillhjelp af en nybyggare på några dagar hemskaffade ur skogen qvarlefvorna af 20 stycken renar, hvilka blifvit mer eller mindre uppätna och sönderslitna af rofdjur. Detta är dock en småsak emot den stora mängd som blifva totalt uppätna samt i bergskrefvor och hålor undangömde. Tillståndet bland många af den svenska allmogen är i högsta grad betänkligt, ty de fyra å rad felslagna skördarna hafva så helt och hållet uttömt de arma nybyggarnes förråder, att det nu mera hos mången icke finns någon enda källa, hvarutur de kunna hemta lifsförnödenheter för sina ofta talrika familjer. Deras boskap, den enda näringskällan, har blifvit hos mängen helt och hället borttagen till lifsuppehälle. Jag besökte för några dagar sedan eu nybyggarebostad i närheten al min bostad, der folkskolan nu för tillfället är i gång. Klockan var nära I på morgonen och de arma barnen, hvilka voro 5 till antalet och i ålder mellan 7 och 14 år, stodo alla färdiga att efter vanligheten den tiden begitva sig af till skolan. Jag märkte att tvänne af de yngsta stodo med tårfulla ögon, lutande sig mot spiseln, bittert qvidande. På min tillfrågan hvad som fattades barnen som sågo så sorgena ut, svarade modren till barnen: de hafva ej fått någon mat i dag och äro troligen hungriga och jag har icke något att gifva dem. Barnens glada och lifliga utseende vid ankomsten till skolan, sedan jag började undervisningen härstädes har aldrig gifvit mig anledning att tänka det barnen skulle vara hungriga, utan hafva de städse visat liflighet och flit vid läroöfningarna, oaktadt de flera gånger nödgats afgå till skolan utan mat. Ja här kan man med skäl tillämpa Frälsarens ord: Menniskan lefver icke allenast af bröd, utan af hvart och ett ord som går af Herrans mun. : Föräldrarna äro i allmänhet ganska villiga att skicka sina barn till skolan, men den sorgliga frågan: hvad skall jag gifva dem till föda: under skoltiden? måste snart sagdt uppstå hos de arma föräldrarna i hvarannan hydda. Sådana familjer som den ofvannämnda träffas här och der inom församlingen och öfverallt ser man bleka och utmagrade menniskogestalter. Läsaren torde fråga: Finns det då ingen fattigvård eller fattigkassa, som kunde bispringa dessa arma menniskor hjelp i nöden? — Jo, visserligen. Fattigvård finnes, men hvad skall den göra? — Kassan är för längesedan tom. Det lider intet tvifvel att denna vår blir en bedröflig tid, då redan nu så många jemmerrop höras: hvad skola vi äta och hvad skola vi gifva åt våra små barn, som dagligen ropa: vi äro hungriga! De arma menniskornas åkrar torde också på många ställen få stå obesådda, i brist på frökorn. Missions-sällskapet har visserligen beredt detta samhälle en stor lättnad för de fattigas underhåll genom inrättandet af ett Barnhem i Båtsjaurs by af ofvannämnde socken, der tio barn dagligen underhållas; men detta, såväl som lappska skolan vid kyrkan, är endast afsedd för lappar, hvadan de svenska barnen, om än aldrig så fattiga, der icke ega någon tillflyktsort. Jagten, hvilken ofta är ortens icke ringa binäring, är också nu från ofvanskrifne datum förbjuden, så att den mnödlidande, som fruktar lagens räfst, icke vågar ur den vilda skogen förskaffa sig något lifsuppebälle. Det vore derföre högst önskligt om jagtstadgan till någon del kunde ändras för norra Lappmarken, så att den förbjudna tiden blefve framskjuten till medium af maj månad, då den egentliga tidenför foglarnas parning och fortplantning i sitt slägte härstädes tager sin början. Vi äro alla fullkomligt ense derom att de ädla foglarna. böra lemnas i ostörd frid under den tid, då de En stund sednare steg Philip till häst och red bort i riktning åt staden till. Da h2tla hräderna hand ftva Ar IE NA Ian