Dagens Nyheter – 19 april 1866, sida 2

Med ett ord, man kunde lätt se att han var upprörd, ehuru han bemödade sig att synas lugn. Så snart Blanche blef honom varse, erfor hon en viss förskräckelse. Hvaraf kom denna instinktmässiga fruktan? Det visste hon icke sjelf; nog af, hon kände densamma. Hon försökte småle och sade ifrigt: — Hvilken anledning får jag tillskrifva ert angenäma och oväntade besök, min kusin. Ofrivilligt lade hon tonvigt på ordet: oväntade. — Jag skulle önska att få språka med er, min vackra kusin, svarade Philip, såvida ni täckes bevilja mig det samtal jag begär:.. — Språka med mig, min kusin? ... upprepade Blanche. — Ja, det är min högsta önskan. :. — Nåväl, jag kan icke inse något skäl att afslå er begäran. — Hvad! ni samtycker? — Ja, af hela mitt hjerta. Philip tog ett steg framåt i afsigt att kasta sig på knä för Blanche. Men denna sednare gaf honom icke tid dertill. — Vädret är ganska vackert, ehuru något kallt, tillade hon genast; låt oss gå ned iträdgården, vi kunna der språka utan att bli hörda eller störda af någon. — Hvarföre icke stanna qvar här, min kusin? frågade Philip. — När ni knackade på dörren, ämnade jag just gå ut.