Dagens Nyheter – 19 april 1866, sida 1

Så snart han blef varse e Blanche och fick veta att den unga flickan var hans kusin och bodde på slottet, försvann likasom genom ett trollslag den fruktan för vantrefnad, som han hittills hyst. Philip var en öfvad förförare. De talrika och lätta segrar han vunnit öfver qvinnohjertan i alla de städer, der hans kompani varit förlagdt, hade ingifvit honom den öfvertygelsen att han var oemotståndlig för hvarje qvinna. Han sade genast till sig sjelf att det skulle bli ett lämpligt och angenämt tidsfördrif medan han vistades på slottet, att utlägga sina nät för den täcka kusinen och frånröfva henne den oskuld och dygd, hvaraf hon var i besittning. Det var en riktig tur, tyckte kan, att träffa på en så utomordentlig skönhet derborta på bondlandet: En sådan eröfring vore en mer än tillräcklig ersättning för obehaget att dväljas flera må: nader i ett gammalt, dystert slott. Philip höll redan på att uppgöra en plan föt belägringen af den fästning han beslutit intaga, då man berättade honom, att hans bror och Blanche älskade hvarandra och att deras bröllop skulle firas, så snart sorgtiden tilländagått. Enhvar tar naturligtvis för gifvet att den unge officeren slog sin plan ur hågen, då had förnam denna nyhet. Men så pass hederlig karl var han icke. I stället blef han ännu mera böjd för saken. — Äfventyret blir , derigenom desto pikantare, sade han till sig sjelf.