Dagens Nyheter – 18 april 1866, sida 3

Sjöblad — det vill säga sitt ättemärke eller, med andra ord, han skulle som löftesbrytare hafva skändat icke allenast sig sjelf, utan sin ätt. Under Carl d. IX:s och Gustaf II Adolfs tider tillkommo tvenne slag af ny-adel som belöning för alla dem, som utrustade soldater till fots eller till häst, och dem, som till rikets nytta idkade bergsbruk. Carl d. IX stiftade 1606 det förra slaget för alla them, som godvilligen låter bruke sigh emoot Väåre och Rikets fiender. Detta vill säga: alla dem, som på egen bekostnad utrustade soldater eller rytrare, som skulle bestås: Harnisk, lång spets (pik), undervärja, lifgördel och svärdtaska samt rytteriet: häst, ostraftelig sadel och tyg,. Dessa fingo alla ett och samma vapen, nemligen en arm, förande ett lyftadt svärd. : : Gustaf IT Adolf stiftade, år 1621 — så kallad Bergadel och med uppgift: Att en särdeles bergsadel tillförne blifvit stiftad för de principalaste och förnemligaste Bergsmän, som genom idkeligt och flitigt Bergsbruks drifvande till någon synnerlig förmögenhet komne iäro. Begge dessa slag af adel med gemensamma Vvapenbilder ansågos dock stå ligre än annan (arf-adel) och benämndes Knapar, d. v. s. ämnessvenner till det verkliga ridderskapet. Deraf hafva vi den mindre väl klingande benämniugen AKnapadel om den fattigaste och minst ansedda. q . Linnea har nu omtalat uppkomsten af vår adel och dess vapen. Namnet och vapnet gaf ej egentligen den, som bar beggedera, något anspråk; men begge hade ett anspråk på honom sjelf att ej förnedra sitt namn eller fläcka sin vapensköld. Så uppfattades det af den ädle Sten Sture den äldre, och sådant var det första, ädla och sköna åskådningssättet af ordet ätt, slägt och anor. En hvar ibland oss äro af lika gammal ätt, som någon af dessa sköldegande män, och det är en barnslig, from och välsignelsebringande tanke ätt icke låta någon fläck komma på ett väl kändt namn, det må klinga så oadligt som helst. Detta är något helt annat än att beständigt låna ära af det förråd deraf, som fäderne samlat, och icke sjelf söka öka den genom egna goda handlingar, utan i stället förringa dem genom sina fel. Man kan vara stolt öfver sina förfäder; men endast i det fall, att man likuar dem; men icke när man sjelf endast utgör en blek skugga af deras storhet och deras heder, då man blott bevisar ättens förfall och snara upplösning.