Dagens Nyheter – 18 april 1866, sida 3

Sv MMIU II MI RV ts JD verdriften, ganska naturenligt och noga förenadt med begreppet om arf. Man må vara så fördomsfri som helst; men gilvet är, att en utmärkt mans son mera blir föremål för uppmärksamhet än den, hvars föräldrar lefvat i glömska och mörker. Detta ganska enkla förhållande har från början varit grunden för alla länders adel, och endast de största missbruk och de mest tryckande anspråk ha förmått att åt detta slag af företräde gifva prägeln af likgiltighet och brist på betydelse. Här i Sverige var från början hvarje Bonde, i motsats till trälar och icke jordegande, friboren och äfven adelsman; men bland dessa slägter kom en och annan att genom viitberömda handlingar fästa största uppmärksamheten på sig — och de slägter, som haft de flesta utmärkta minnen, voro de af ålder mest kända och upphöjdes således småningom af folket sjelf till en egen klass. — Furstarne, Jarlarne, äro i sagan om Rig ORigsmalb, den äldsta urkund vi i detta fall ega) strängt skilda från de öfriga klasserna. Dessa ätter hade dock icke andra vapeutecken än det så kallade bomärket eller den figur, hvilken man, som egare af ett visst bo eller jordegendom, ritade i stället för sitt namn, den tiden, då äfven de högre klasserna icke kunde skrilfva och då atteus anseende var förenad med jordegendom eller den del af landets jord, hvaröfver hvar och en slägt rådde. De voro på denna jord verkligen allrådiga furstar, och deras ärftliga vapen var bomärket. Under medeltiden fingo konungarne mera makt än förut och denna ordnades etter andra reglor än under hednatiden. Sättet att föra krig, hvilket då var hufvudsaken, förändrade sig så, att det ej blef nog, att folket gick man ur huse för att i oordnade hopar försvara hus och hem. Kriget började föras på annat sätt än förut, då kämparne slogos man mot man, och då det ej var annat än en mångdubblad tväkamp mellan de olika härarnes kämpar, svagt understödda af bågskyttarna. Under medeltiden fick rytteriet en stor vigt i kriget; men som uppsättandet af en fullt bevärad ryttare med häst kostade mycket mera, än uppsättningen al fotfolk, gaf man snart högre rättigheter åt dem, som bevärade ryttare, än åt dem, som uppsatt fotfolk. Magnus Ladulås, af den stora Folkungaätten, gaf åt de förra företräde emot hemman, så att afprutning af skatterna ficks, då man uppsatte eu eller flere ryttare, hvarigenom gårdarne frälsades från andra skatter och skyldigheter. Så uppkom i Sverige det så kallade Frälset i motsats mot dem, som bibehöllo det gamla och som icke frälsade sina gårdar, och således kallades ofrälse. Som de förut mäktigaste ätterna hade den mesta jorden och den största förmögenheten, så blef det just desse, som först bland alla frälsade sin jord — och så förbands benämningen Frälseman med begreppet om hög börd, hedrande minnen, makt och ära, och det blef ryttarskaran eller ridderskapet, som närmast omgaf och skyddade konungens person. Vi kunna således mycket väl begripa orsaken hvarfor adelus makt beständigt vexte på de andra klasseruas bekostnad. Vid slutet af medeltiden egde adeln nästan hela landets bästa jord och blef en makt för sig, lika farlig för koungarna, som tryckande för folket. Inom denna, genom jordegendom och börd upphöjda klass, uppstodo redan tidigt seder och bruk, som skilde dem från det öfriga folket. Ridderskapet fick sina egna lagar, sin egna åsigt om hederns och moralens bud och sitt egna sätt att uppträda. De hade berustat sina gårdar och kommo således, klädda i stålharnesk och följda af sina af ringbrynjor och benskenor skyddade ryttare, sjelfve ridande genom landet, hvars alla vägar på sin höjd voro ridstigar. Hvar och en sådan riddersman bar en sköld med sitt bomärke, som när han slog ner hjelmgallret, och således hans anletsdrag icke kunde urskiljas — gal tillkänna, icke hvem han sjelf var — utan hvilken ätt han tillhörde; ty hans person var ej annat än en qvist på det, mäktiga stamträdet, för hvars ära och makt han kämpade. Men de simpla bomärkena ansågos snart alltför enkla, och från de södra länderna fick man begrepp om vapenfigurer. Dessa figurer voro dock alla af det enklaste slag, så att man hos landets äldsta ätter tfiuner blott en eller högst få vapenfigurer i hbjertskölden. Allt mera den gamla Odal-adeln (den, som grundade sig på fast egeudom) under tidens lopp utblandades med tjenst-adel och inflyttande utländska adliga slägter, af hvilka ingendera grundade sina anspråk på urminnes häfd, allt mera blitva vapnuew rika på figurer och färger. Folkungaätten (Bjälboslägten) har ett lejon, som springer öfver tre strömmar, hvilket nu i vårt riksvapen antyder Göthaland. Gripslägten. Den omitligt rike Bo Jonsson Grip, under kung Albreckts. tid, förde i i sitt vapen ett GripMVA