Dagens Nyheter – 16 april 1866, sida 2

I Bondeståndet upptogs hela aftonplenum al diskussionen rörande direktionens öfver Alnarps landtbruksskola tilltag att, ständerna oåtspor da, sätta institutet i skuld för 50,000 rdr. Äf. ven de talare, som sökte skydda direktionen från alltför hård medfart, kunde icke underlåta att uttala sitt ogillande öfver detta djerfva steg af Aluarps styrelse. Mången gång erhöll diskussionen en sådan utsträckning utöfver iämnet, att hela provinsen Skåne fick sitta emellan för Alnarps-direktionens synder. Carl Ifvarsson, O. B. Olsson från Skåne, Ola Jönsson, Rosenberg, O. A. Larsson. Medin, Sven Nilsson från Skåne, Jonas Andersson, Lönnberg, Jöns Andersson från Malmöhus län m. fl. biföllo utskottets förslag, dervid isynnerhet framhållande att direktionen med synnerligt nit och intresse arbetat för institutets bästa samt att de af direktionen på eget bevåg upplånta penningarne blifvit använda till nödvändiga utgifter för att institutet skulle kunna på bestämd tid öppnas samt undervisning der ega rum. Deremot ansågo Rydström, Forsbeck, Bjerkander, Nils Pettersson, Nettelbladt, Rundbäck wm. fl. att om ständerna nu åtoge sig att betala den skuld som institutet på eget bevåg åsamkat, sig, detta blefve ett farligt prejudikat i framtiden. Skarpa hugg svarades icke. Sålunda anförde et del talare att direktionen hädat ständernav och sökt att uppföra ett ståtligt slott samt skaffa lysande ekipager och livreklädda betjenter innan den tänkte på ekonomibyggnader och åkerredskapemw. En talare, Svante Bergström, gick till och med så låugt, att han ansåg att liksom en viss nykterhetsstyrelse genom egna exempel sökt visa dryckenskapens skadliga följder, så hade äfven direktionen genom sitt slöseri gifvit de närboende ett varnande exempel på huru det går då man glömmer hushålla. Denne talare yrkade ej blott afslag, utan äfven att styrelseledamöterne skulle afsättas. Per Nilsson i Espö, som med värma och icke utan talang försvarade styrelsen, lät slutligen sista minan springa samt framhöll i bjerta färger att den obehagliga och statens värdighet nedsättande händelsen kunde inträffa att kronofogden med utmätningsutslag i handen komme på besök till Alnarp samt å dess inventarier gjorde utmätnuing för den omnämnda skuldsumman. Men ståndet nappade lika litet på denna utlagda krok som det lyssnade till Carl Anders Larssons försök att skyäda Direktionen bakom Statsrevisionernas skottskärmar. Tal. anförde nemligen att då Alnarps räkenskaper icke blifvit klandrade af Ständernas revisorer och följaktligen dessa granskare ansett att Utskottets penningar icke användts till onyttiga ändamål, vore den skuld institutet iråkat att betrakta såsom en statens skuld, Ståndet beslutit att icke betala den skuld hvari institutet råkat. tr AR