Dagens Nyheter – 13 april 1866, sida 2

rinnande flod, som af många benämnes för den norra grenen, ehuru jag för min del endast anser den såsom en större biflod. Denna genomflyter före föreningen Junsele socken. Man brukar anse Åsele, Wilhelmina och Frostviken såsom källor för denua gren af Angermanelfven, emedan dess förnämsta vattenflöden komma ifrån dessa tre socknar. Den södra grenen af Ångermanelfven hemtar sitt vatten hufvudsakligast ifrån det 138 mil långa vattendrag, som kallas Ströms vattendal och är beläget i Jemtland, Ströms socken. Ströms vattendal står i förbindelse med Tunön i norrska fjellryggen. Denna gren likuar vid Stamsele och Texan — de närmast Ström varande byarne i Ramsele — mera en sjö än en flod. Flodbäddarne närma sig sedan mera hvarandra. Den ena forssen aflöser den andra. Vid byn Krången, straxt ofvanför Ramsele kyrka, får man denna gren i sigte ifrån stora landesvägen. Der bildas äfven en af södra greneus större forssar. Der är äfven miusta afståndet — omkring 1 mil —emellan de båda elfgrenarne. Denna flodgren går nu vidare genom Ramsele, Edsele, Hellgums och Långsele socknar. Hellgums sjön är den enda sjö den genomflyter. Nässjö och Långsele forssar äro de betydligaste i flodens nedre lopp. Nedanför Långsele forssen förena sig den norra och södra grenen och skiljas sedan icke vidare på sin väg vill hafvet, Om man skulle vilja särskilja de båda flodgrenarne så kan mai säga, att den norra utmärkes genom större och flera forssar. Pmellan Tåsjö och Fjellsjö socknar — 5 mil -— finnas kanske 20 forssar. Desse äro dock ej al stridare beskaffenhet än att man kan befara dem — en undantagen. Denne kallas Lillflyforssen på vägen emellan Hoting och Bodum. Vattnet frampressas korkskrufmessigt emellan stora stenar, hvilket omöjliggör alla försök att färdas utföre. På andra sidau bergsryggen inom Lidens socken möter man stora forssar. Kilforssen borde kanske hellre kallas vattenfall än forss, ty der rusar hela vattenmassan, hopträngd emellan branta bergväggar å ömse sidor, lodrätt utföre en höjd af 40 alnar. Dånet deraf höres vidt omkring och en praktfull regnbåge nedom fallet förhöjer det anslående i den storartade naturscenen. Få främliugar hafva besökt denna kauske märkvärdigaste fors vid Angermanelfven. Efter den vidtager Aqvitslan, en samling af forssar på en sträcka af nära !2 mil. Derefter kommer den förr nämnda och käuda Nämnforssen. Den södra greneu särskiljes ifrån den norra genom sina nästan lodrätt stupande och höga stränder. Serdeles är detta förhållandet inom Edsele och Ramsele socknar. Ofvanför denna höga sluttning, som omvexlande är beväxt med gräs och löfskog, är en platå, hvarpå landsvägen slingrar sig fram å högra sidan. Der äro de cgentliga inegorna belägna; sluttningen emot floden är på mänga ställen genomskuren af värtidens strida och bullranude skogsbäckar, hvarigenom bildats djupa dilder. Emellanåt, såsom förhållaudet är på flera ställen inom Ramsele, dela sig dessa bäckar på sin ilande färd uer till det större vattendraget. Derigenom har uppkommit s. k. Nipor, eller sockertoppsformade höjder alldeles invid flodbädden. Thomasnipan, midt emot Ramsele gamla kyrka, är den största jag sett. Om denna nipa har sedan äldre tider gått en sägen att en skatt skulle vara der uedgräfd. Närmast den skogbevaxta toppen ser man äfven temligen djupa srälningsförsök af någon lättrogen mammonssom vid midnattstid frestar den nyckfulla lyckan. Annu har skatten ej funnits. Iroligen är detta orsaken till benämningen. Att fara utföre en forss kallas att ränna den. Båtarne uppe i landet äro små, lätta och till stor del bygda för att kunna dragas på land förbi de forssar, som äro ofarbara, samt äfven för att med lätthet kunna dragas uppföre forssarne. Om man köper sig en båt i Tåäsjö för 8 å 10 rdr kan man serdeles beqvämt färdas sjöledes om mun så vill ända ned till hafvet, 27 mil. En karl, som grundligt känner forssarne, måste man hafva med sig. Båten drages då på and förbi de forssar, som omöjligen kunua bearas. Får man en säker styrman med sig, su ir ej färden förenad med några svårigheter och ort går det. Förr ha skogsbäckarne varit rika vå perlmusslor; de finnas väl ännu uti en och annan bäck, men ha försvunnit i många, till wor del derföre, att nästan alla vattendrag, äfen de mindre, numera äro upprensade för framorsling af bjelkar och timmer. De perlmussor, som finnas här och der i de mindre vateudragen, äro mestadels för små för fiske. kogssjöarne och bäckarne äro deremot rika på sk. I biäckarne iär forell den vanligast föreommande. Uti sjöarne finnas gädda och aborre mnigt; i flera äfven andra fisksorter, såsom vört, id och längre upp röhr. I sjelfva elfven rv harr den vanligast förekommande. A det k. forsshufvudet eller det ställe, der forsseu jan, kan man med framgång fiska ger sin bör