Dagens Nyheter – 9 april 1866, sida 1

I stället för att svara, återtog den unga qvinnan: — Mitt hjerta är krossadt äfven derföre att jag fordom handlat illa mot er... Jag har åtminstone varit behjelpl!ig till att skada er.... Och alltsedan den tiden har jag ilskat er.... sökt er. När jag nu återfann er, hoppades jag kunna bevisa er godt i stället för det onda jag förr gjort er; men ack! jag skall ju förlora er straxt igen... och det för alltid! Och den unga qvinnans tårar föllo brännheta på Rolfs hand. Hon lyftade upp denua hand, förde dem till sina läppar och tryckte en eldig kyss derpå. — Men hvem är ni då?... Hvem är ni? utropade chevalier Tremblaye. — Hvem jag är... Ack! ni kommer att få veta det blott alltför snart. Rolf ämnade upprepa sin fråga; han ville ha den besvarad genast. Men just då stannade vagnen. Under det korta samtal vi ofvau återgifvit, hade de snabbfotade hästarne tillryggalagt den långa vig, som skiljer PalaisRoyal från den aflägsna;, stadsdel, der Clichy-, Londres-, Berlinoch Amsterdamgatorna nu iäro belägna. Då för tiden upptogs denna stadsdel förniämligast af trädgårdar och mindre paviljonger, hvilka tillhörde regentens roucer eller millionärer inom handelskåren och begagnades till bostäder ät dessa herrars älskarinnor. Vagnen hade stannat utanför ett litet hotell, som säg ytterst elegaut ut. Rolt och hans följeslagerska stego ut. Den rovenfärgade dominonu förde herr Premblaye genom fem eller sex rum, möblerade med den mest utsökta lyx. De inträdde i en liten sa