att förvissa sig om huru många minuter skiljde honom från evigheten, tog han upp sitt ur och såg derpå. Kolckan var precis fem. — Klockan sju äro bodarne helt säkert öppnade, tänkte han; och då får jag köpa hvad Jag behöfver. Och han stoppade uret tillbaka i fickan. Men knappt hade han fullbordat denna rörelse, förrän ett svagt rop lät höra sig alldeles bredvid honom. En darrande arm stöddes mot hans och en utomordentligt ljuf röst hviskade i hans öra: — Ni är chevalier Rolf af Tremblaye ... är ni icke? Vid denna oväntade fråga spratt Rolf till och kastade en blick af häpnad på den som kände igen honom, oaktadt han var så väl maskerad. Det var den unga damen med den rosenfärgade dominon. Stum af öfverraskning, sökte Rolf förgäfves ett svar. Rösten återtog, men denna gång i bedjande och passionerad ton: — O! af nåd, min herre, värdigas säga om ni är den, hvilkens namn jag uppgifvit! — Jag är verkligen chevaliern af Tremblaye, svarade Rolf. — Gud vare lofvad! utropade den unga qvinnan. Ja, jag kan icke nog tacka försynen, som låtit mig återfinna er! Jag hoppades det icke mera. — Ilvad! min fru, ni har sökt mig? — Ja, mycket och länge. — Huru skall jag förklara anledningen till en så stor lycka? ... Det tyckes mig som... — Som ni aldrig sett mig förr? inföll den unga qvinnan. ,