som stått den omtalade händelsen nära, och hvilken skildring vi härnedan meddela. Föremålet för densamma har i dessa dagar uppletvat sitt jubileum såsom 50-årig embetsman. Berättelsen lyder sålunda: Det var år 1816, då såsom tullförvaltare i Strömstad anställdes en ung man, hvars lifliga väsenue, goda hufvud och utomordentligt fängslande sällskapston, gjorde honom allmänt firad och eftersökt i detta lilla samhälle. Den 8 augusti var en qvalmig och het dag. Vi så väl som andra stadsboar, hvilka egde landtställen nära staden, hade om ftermiddagen vistats der och begåfvo oss sent hem. sot efter midnatt väcktes stadsboarna af det här ovanliga skriket från stadens brundvakter: llden är lös Hastigt var den lilla befolkningen på fötter. Elden hade utbrutit i en uthusbyggnad, som äfven antändt skolhuset, hvilket låg straxt bredvid, och hvaritrån troligen någon brand kastats öfver rrkogården och antändt kyrkan! Den tiden funinga sprutor, men pytsar och ämbar användes i dess ställe. Stadens borymästare, biträdd af de yngre och raskare bland borgerskapet, hade redan börjat ordna dubbla rader af folk från brandstället ner till sjön och förgnstaltat om vattenkars ditförande. Brandsegel voro hemtade och stegar uppresta mot taket af det midt emot den brinnande uthusbyggnaden liggande tvåvåningsboningshuset, och det raska sjöfolket beredde sig att på de redan anbragta stegarne uppklättra på taket för att anspänna brandseglen, da man hörde ett mumlande uppstå bland folkhopen, som stannade orörlig liksom fattad af en panisk förskräckelse. Orsaken härtill blef snart bekant då flera röster hördes ropa aspring, spring, källaren är full af krut. Några började att atlägsna sig då hurtigt den unge tullförvaltaren sprang fram midt ibland den tvekande folkhopen och med kraftig stämma bjöd dem stanna qvar under försäkran att ban sjelf dagen förut varit i källaren och genomsökt hvarje vrå i hela huset och kunde förvissa dem att icke ett enda krutkorn fanus der. ÅSe sån, tillade han i ett språk, som af hopen väl förstods, Strömstads sjömän hatva alltid varit kända såsom raskare och duktigare än andra; edra fåder voro min själ inga krukmakare; och jag för min del tycker lika liiet om att få göra ett luftsprång emot min vilja, som ni; och nu gossar följen mig, Härvid klättrade han med en öfvad sjömans kraftighet och vighet uppför en af stegarna, kastande undan tegelpannorna och fick snart fotfäste uppe på taket. En mängd raska sjömän följde hans exempel och inom få minuter voro de våta brandseglen ansatta. Det var hög tid, ty träväggen var redan så het, att den var nära antändning. Den dubbla vattenhemtningskedjan var redan i full gång, en del at vattnet åtgick att fukta brandseglen och den öfriga att släcka elden. Stående på taket och meddelande sina befallningar om planks och stakets undanrödjande lyckades det honom genom dessa anordningar att på mindre än en half tunma få elden släckt och all fara förbi. Då den unge tullförvaltaren försäkrade folket, att han sjelt varit i källaren, sade han ingen osanning, men då han stod på taket af byggnaden, som at hetta var nära att antändas, hade han fullkomlig kännedom derom, att elfva alnar inunder hans fötter lågo förvarade icke mindre än 10 fjerdingar krut. Om detta hus antändes, så hade ovilkorligen äAtminstone södra delen af staden varit förstörd vch kanhända vid explosionen många menniskor tillsatt lifvet. Den man, som genom sin kallblodighet, sitt lugn och mod förekom en så stor olycka var numera tullförvaltaren och riddaren M. U. Bellander i Malmö. Fartygsförsäljning, Skeppet Skandia, hemmahörande i Getle och mätande 168 sv. läster, har genom skeppsmäklarefirman F. H. G. Wessberg i Göteborg törsålts till rederii Norge för 32,600 rdr.