Dagens Nyheter – 6 april 1866, sida 2

oo Så snart pluudringen börjat, hade, såsom vi j ofvan nämnt, betjenterna tagit till flykten. De spredo sig i byn, väckte upp bönderna och ber rättade avt ett röfvareband intagit slottet och mördat dess egare samt att banditerna utan tvifvel ämnade sköfla och uppbränna äfven byn. Denna förfärliga nyhet utbredde sig med blixtens snabbhet. På mindre än en fjerdedels timme hade bönderna hunnit väpna sig; somliga med liar och högatflar, audra med gamla rostiga värjor och musköter i dåligt skick. De tågade upp i slottsparken och gömde sig bakom trädstammar och mellan täta buskar. De goda Picarderna hatade af själ och hjerta de nya egarne till godset Tremblaye, och det var visst icke deras afsigt att förhindra pluudringen af slottet; men de fruktade att deras egna boningar skulle komma att undergå samma öde, såvida de icke grepo till vapen och sökte nedgöra röfrarne. Då La Rose och hans följeslagare, lastade med byte, begäfvo sig från slottet, der de icke längre kuude qvardröja, om de ej ville bli innebrända, uppstod också en hårdnackad strid i parken. De stackars byamännen voro illa beväpnade, och deras seger öfver äfventyrarne blef derföre mycket dyrköpt. De voro visserligen från början sextio å sjuttio till antalet, men det dröjde icke länge, förrän banditerna skjutit ned en god del af dem. Öfver tjugo bönder stupade, och af de sju äfventyrarne, som åtföljt Rolf af Tremblaye, lyckades endast två rädda sig ur blodbadet. Den ene af dessa var La kose, f. d. sergeanten vid franska gardet. Ian fick visserligen sitt venstra öga utstunget al en högaflel och sitt högra öra afhugget al en lie, men sitt glida humör mistade han icke, och