Dagens Nyheter – 3 april 1866, sida 2

— De lågo än här äv der, iuthus och lador, samt lefde till största delen på barmhertiga menniskors hjelp. — Tiggare! mumlade Rolf. Uselhet och sist döden! Derpå tillade han med ännu lägre röst och utsträckande handen mot slottet. . — Och den som bragt dem i elände... som mördat dem... han är der!... Vänta, vänta blott! Rolf hade i stället bort rigta en anklagelse mot sig sjelf, som lefvat i öfverflöd, medan hans föräldrar förgingos af hunger. Det hade väl i främsta rummet varit hans, sonens pligt, att underrätta sig om de gamlas omständigheter och komma dem till hjelp, i händelse de deraf varit i behof. Men den unge äfventyraren var en af dessa menuiskor som, då olyckor genom deras förvållands iuträffa, söka anledningen till dessa hos hvarje anuan, men icke hos stig sjelfva. — Som han vj hade något vidare att fraga den lille herden, lit han denne skynda efter sin hjord och återtog sjelf vägen will värdshuset, der haus folk väntade honom. Klockan var precis tio, när Rolf steg af hästen på värdshusets gård. När han kommit upp på sitt rum, frågade hau Jakob om värden ännu var uppe. Då betjenten svarade jakande härpå befallde chevaliern honom tillsäga den beställsamme mannen att hans husbonde ville tala med denne. Värden lät icke sänta på sig; inom några sekuuder stod han med mössan i handen mför Rolf. I förbigående må vi nämna att La Rose och hans följeslagare å alla värdshus, der de uppehållit sig, utspridt det rykte att de eskorterade