Dagens Nyheter – 3 april 1866, sida 2

— Då känner ni väl till namnet och anseendet alla adliga familjer häromkring. — Ja, alla inom tio mils omkrets. — Finns det icke ett slott som heter Tremblaye och är beläget ett stycke från denna by? — Jo; det ligger vid pass balfannan mil härifrån. — Ätten Tremblaye är ju mycket högt aktad här i nejden, eller huru? — Ni menar väl, min herre, att denna ätt var mycket ansedd? — Huru, var? — Ack ja; den är nu helt och hållet utslocknad. — Således dog den siste Tremblayen barnlös? — Markis Keginald, en verkligt ädel man, vördad af alla som stodo i något slags förhållande till honom, hade flera barn; men dessa gingo före honom i grafven. Han hade upptagit en vacker och qvick gosse, som var sou till en fattig arbetare i byu och låtit gifva denua en utmärkt uppfostran; och han fästade sig efterhand så mycket vid den unge mannen att han beslöt adoptera honom till eget barn och lemna honom i arf sitt namn, sin titel och sin förmögenhet . . . — Nå, frågade Rolf, som hade all möjlig möda att dölja sin rörelse, satte han icke denna sin afsigt i verket? — Ack, nej! — Och hvarföre inte? — Han hann ej; döden öfverraskade honom alltför tidigt. Han träffades af slag och dog, innan adoptionshandlingen blifvit undertecknad. tt larts I