Dagens Nyheter – 3 april 1866, sida 2

) HCUCL OCh ara. EEE J. A. H. och Konskriptionen. Det är riktigt upprörande att läsa J. A. H:s artikel i Aftonbladet för den 29 sistl. mars augäcnde regeringens förslag att införa ett förnatligt militärsystem. Lyckligtvis fanns i Altonbladet för samma dag en annan artikel rörande samma fråga, hvilken uppsats är så öfverlägsen J. A. H:s, att nägon jemförelse dem emellan ej kan komma i fråsa Då Dagens Nyheter är den eller en af de tidniugar som först på skarpen tog i tu med den för hela Sverige vigtiga frågan om en total förändring af vår gamla bevärivg, som dock redan nu blifvit, efter för icke längesedan fattade beslut af Rikets Ständer, mer än villräckligt tummad; så hoppas man att Dagens Nyheter ej slipper taget, utan håller ut, i medvetandet om uppfyllandet af egua pligter och med kännedom om att alla fosterlaundsvänuer gilla bladets förfarande. Vi vilja nu litet närmare skärskåda J.A. IT:s artikel, hvilket är nödvändigt, så ologiskt den än är skritven, emedan J. A. H. har utgivit militära läroböcker samt är sjelf militär, och mången måhända kunde tycka att ban ur en riktig matador, hvars uppgifter blifva den vigtiga fråsans A. och O. Vi ämna alls icke bestrida J. A. I:s insigter i den materiela befästningskonsten; men vi bestrida fullkomligt haus förmåga av organia nationaltrupper för att försvara landet; ty för att vara en sadan man måste man ega upphöjda vyer och vara mer niskokännare; med ett ord, man måste vara psyaolog — något som J.A. H. aldrig visat sig vara, äfven då hon publikt hörde vill tidningspressen och skulle — hvilket hon dock ej förmådde — vederlägga alla i den dagliga pressen förekommanude villfarelsers.) De flesta den viden i tidningarne synliga villfarelser befuunos nemligen i J. A. H:s egen sveuska tidning. vw lands militärväsende består naturligtvis af tvänne hufvuddelar: den eva frågan om att anskaffa krigare, den andra om huru dessa krigare skola beväpnas och öfvas. Sedermera kommer fortifikationer m. m. eller konsten att öka det lefvande försvaret genom förskansningar 0. 8. Vv. Hvad nu den första frågan beträffar, så kan den bedömas af bvarje tänkare; ja, en civilist är här vanligen mycket pålitligare och reuhårigare än en militär till yrket, emedan denne senare insupit under sin långa tjenstetid en anda, som visat sig vid flera tillfällen hafva förpestat samhällena. — Det är i monarkiska linder högst få militärer som icke blifvit mer eller mindre anstuckna at deura pestanda. Hvem kan bestrida att icke hvar och en man är skyldig att, när behofvet så fordrar, försvara sitt land. Men sirskilta stater hafva särskilta behof al krigare och det är efter dessa behof man måste rata sig när det är fråga om en försvarside. Under den stora franska revolutionen insåg hvar och en att landet måste försvara sin sjelfständighet, och då fordrade behofvet att öfver hufvud taget hvarje man skulle göra sig beredd att taga till musköten. Men deraf följer alldeles icke att en sådan allmän värnepligt skall finnas i alla länder och uuder alla förhällanden. Det är nemligen det allra yttersta nödtvång som skulle kuuna förmå en förnuftig och frihetsälskande styrelse att tvinga hvar man att blifva soldat, om också endast för nägra få dagar. Också är det en alldeles obestridlig sauning att soldaten bör tjena helt och hållet frivilligt. Alt tvång år förhatligt och kan, som sagt är, endast ursägtas af den största nödvändighet, den mest påträngande fara. Frågas nu: Behöfver Sverige tvinga någon att tjena som militär? Öch, om så är, huru längt bör detta wväng utsträckas? Vi äro nu inne på frågans egenteliga fält. Vi förutskicka den anmärkning, att beväpningen bör afse endast försvar, ej ett anfalls) Se Aftonbladet för den 29 mars