Dagens Nyheter – 27 mars 1866, sida 3

Denne berömde konstnär, hvars dopnamn var Jean Baptiste Edouard Louis Camille, föddes i byn vid Neufchatel i Schweiz år 1773 (enligt eu dansk uppgift). Intill sitt 13:de år uppfostrades han i Genve, hvarefter han kom till Paris, der han fick undervisning i violinspel af Chabran och på klaver af Dussek. Redan vid 16 års ålder blef han konsertmästare i Rheinsberg hos prins Henrik af Preussen, hvilken han åtföljde till Berlin, hvarest han erhöll undervisning i komposition af Fasch. Sedan han i fyra år varit i priusens tjenst, företog han resor i Tyskland och Polen och gaf med bifall flera konserter. Ar 1793 kom han hit till Stockholm, der han anställdes vid kungl. teatern som andre konsertmästare vid kapellet samt något senare som sångare vid operan och gjörde stor lycka både genom sitt lifliga spel, sin utmärkta röst och sina intagande umgängesgålvor. En händelse inom ett gladt enskilt samqväm, 1799, på det genom Bellman bekanta Mummens värdshus (äfven benämdt Monbijou, i Kungsbacken, huset under nuvarande MM 108) gjorde en oförmodad vändning i Du Puys bana. Värden hade för sina gäster framsatt två bålar, förklarande att den ena innehöll fluidum för monarkiens anhängare och den audra för franska republikens. Alla rusade till den förra bålen, med undantag af Du Puy, men kommo snart mangrant att dela dennes smak, då det befunnits att innehållet i den monarkiska bålen bestod af färgadt vatten, hvaremot den sednare hade att bjuda på ypperlig punsch. Du Puys glada uppsluppenhet dervid under tal och sång i republikansk anda rapporterades dagen derpå till högre ort och hade till följd hans landsförvisning från Sverge. Han begaf sig då till Köpenhamn och blef der likaledes anställd vid teatern som konsertmästare och sångare. Ar 1801 ingick han vid den då nybildade lifjägarekåren, bland hvilken ban vid bombardemanget 1809 utmärkte sig genom stor tapperhet och avancerade till löjtnant. Sina musikaliska åligganden försummade han likväl icke för de militära, Men en motgång, föranledd af annat skäl än den förra, vållade att han äfven förvistes från Danmarks hufvudstad. Man påstod nemligen att han stod i ett alltför intimt förhållande till damen af högsta rangen i riket, och detansågs ha föranledt hahs aflägsnande. Det var 1809, som han lemnade Köpenhamn. Han reste då till Paris och begaf sig året derpå återigen till Sverge, som nu, efter regementsförändringen, stod honom öppet. Här lefde