Dagens Nyheter – 22 mars 1866, sida 3

J UTLUSCEN e Bygg åt dig sjelf och icko för andras öga. Gammalt ordspråk. Hvar och en som besökt främmande länder har säkert ej kunnit undgå att finna en högst betydlig olikhet i den utländska och svenska allmogens smak vid uppförandet al sina boningar. Mången, som iakttagit detta, affärdar saken helt knapphändigt, föreställande sig, att detta är ett gammalt bruk, föranledt af klimatiska omständigheter. Undersöker man saken närmare, finner man likväl lätt, att det nu rådande bruket hvarken är uråldrigt eller påkalJadt af klimatet. Den fordna svenska bonden byggde sitt hus lågt, indelade det i hvardagsstuga med sina fasta bänkar, kök och vördningsstuga, och anordnade gårdens öfriga hus så, att de inneslöto både den s. k. gården och fägården. Han hade ingenting emot att gården beskuggades af några löfträd och att några fruktträd, om än dåliga, stodo straxt bredvid. Hvardagsstugan med sina fasta bänkar såg möblerad och treflig ut, vördningsstugan, med sina kistor, sängar och skåp var också inbjudande, men begagnades endast vid högtidliga tillfällen; de instängda gårdarne lemnade skydd för menniskor och djur emot väder och vind och de gröna träden gåfvo det hela en konstlös täckhet både utom och inom. Gårdarne voro vanligen anlagde på någon bördig jordbit i skogsbrynet eller i en backsluttning, och ingen lärer neka, att alla dessa anordningar voro föranledda af praktiska eller trefnadsskäl. Utrikes ligga byarne eller de sällsynta enstaka gårdarne i en dal, om den finnes, och kunna, äfven på slätten på afstånd igenkännas genom de höga träd, som höja sina kronor högt öfver hustaken. Huru bygger väl den svenska bonden nu? Jo på den ofruktbaraste, blåsigaste och otäckaste backe, han eger på sitt hemman, uppför han ett stort, obiäkligt tvåvåningars trähus, indeladt på det obeqvämast tänkbara sätt med en stor stuga på hvardera ändan och kök eller kammare i midten. Ladugård-husen sätter han långt framom byggningen, ett på hvardera sidan, men så öppet och blåsigt som möjligt. Det skall se ut som flyglar kantänka. På den mest synbara plats, som kan uppletas i närheten af byggningen, uppför han ett hus, som man ogerna nämner vid sitt rätta namn. Det skall väl gå och gälla som lusthus kanhända. Vid den nybyggda gården försöker en och annan att plantera ett par rader träd — det skall vara en all som till en herregård — men som planteringen sker på en blåsig, torr och mager backe, så misslyckas den vanligen, isynnerhet som man icke anser ståtligt nog att plantera tallbuskar, det enda, som med omtänksam vård möjligen skulle kunna vexa på den så illa valda boningsplanen. Den fria utsigten får man således behålla; men hvad betyder väl detta för den, som har sitt mästa arbete utomhus? Den nakna, höga, onödigt stora byggningen med sina lika nakna bihang stå som fyrbåkar på höjden och vittna mera om modets allmakt än om tanke på trefnad. Det är som en pösande krinolin med ett par magra krokiga ben inunder; som en tunn lysande klädning, hvilken ej skyddar emot kölden; som en kassakista utan penningar; en hvitmenad grift, der helsa och trefnad begrafves, men der den menskliga fåfängan sitter som torntupp och gnisslar, yridande sig för alla väder. , Såge bonden deremot mindre på modet än på sin trefnad, så skulle ban bygga mindre stora, men mera beqväma hus, och på ställen, der han kunde hafva skydd antingen af skog eller höjd, och alltid, der han med hopp om framgång kunde plantera både prydnadsträd och fruktträd. Visst hade han eu bit åker mindre, men han kunde få sig vid sitt hus en köksträdgård, som, väl vårdad, kunde lemna en vida större afkastning än den förlorade åkerbiten. Lyste ett sådant hem ej så mycket i grannens öga, så gåfve det dock honom sjelf så mycket mera hugnad. Han skulle lära sig älska sitt lugna trefliga hem, då han i stället lätt blir liknöjd för det stora huset på den blåsiga backen. (K.) Yuan ahanda Ry hatar