Dagens Nyheter – 22 mars 1866, sida 1

— Min vän, frågade hon, hvarför gråter du så? Hur mår du? Ar du sorgsen? — Min högt älskade Debora, svarade Rolf, vet du då inte att äfven sällheten frampressar tårar? Men dessa tårar äro mycket ljufva. Debora lugnades fullkomligt af detta svar och sade småleende till mamsell Lucifer: — Kära Venus, kom hit... Jag vill, ni skall göra mig eu tjenst... — Gerna. — Gif mig ett godt råd... Hvilka smycken tycker ni jag bör taga på mig, om jag en dag, sedan Rolf och jag blifvit gifta, rigtigt vill behaga min man? Efter mycket betänkande och noggrann undersökning utpekade mamsell Lucifer ett par armband och cn dyrbar halskedja. Dessa tre prydnader voro tillsammans värda minst sjutiotusen francs. — Har du nu valt såsom åt dig sjelf? frågade Debora. — Ja, genmiälde den unga flickan. — Nå, så tag då dessa tre saker, sade judinnan, och behåll dem till ett minne af mig... Jag har redan förut lofvat dig en present för den innerliga vänskap du eguat mig. Dessa ord gjorde ett förfärligt intryck på mamsell Lucifer. Hon bleknade, och i stället för att mottaga de vackra smyckena, som Debora räckte henne tog hon ett par steg tillbaka. — Seså, goda Venus, håll fram händerna nu, sadjudinnan med en engels småleende. — Nej... nej, stammade den unga flickan något förlägen, jag vill icke... jag villicke... — Hvarföre? frågade Debora öfverraskad. — Venus insåg att hennes förvirring och