Dagens Nyheter – 19 mars 1866, sida 2

ken omsorg och begaf sig i vagn till SaintHonoregatan. Juden som förutsåg att det begärda samtalet skulle komma att röra sig kring något vigtigt ämne, ville mottaga chevaliern på ett någorlunda högtidligt sätt och hade derföre satt på sig en svart sammetsfrack. Hans min var ovanligt allvarsam, när han kom Rolf till mötes vid dörren till sitt mottagningsrum. — Min herre, sade han, hvilken anledning får jag tillskrifva äran af ert besök? — Herr Nathan, genmälde Rolf, vårt samtal kommer utan tvifvel att blifva långvarigt. Tillåt derföre att jag sätter mig först, så skola vi sedan öfvergå till saken. Juden skyndade sig att framflytta en stol åt sin gäst; Rolf satte sig. — Jag hör er, sade derpå Nathan. — Såsom jag skref till er, började Rolf, är det ett ämne af högsta vigt jag har att tala med er om... Det är min lefnads lycka som nu skall afgöras... Alla mina förhoppningars förverkligande beror af er... Rolf tystnade. — Hittills, min herre, sade Nathan, har jag icke kunnat gissa hvarthän ni vill komma. — Tålamod, jag ber er, rain bäste herr Nathan, haf tålamod!...Jag har redan haft äran upplysa er om hvem jag är... — Ja, jag vet att ni är chevalier Rolf af Tremblaye. — Den siste af min ätt, återtog Rolf; och denna ätt är, såsom ni kanske känner, en af Frankrikes äldsta och ädlaste: — Afven det vet jag. Forts.)