Dagens Nyheter – 17 mars 1866, sida 2

Vårt undervisningsväsende. Vårt undervisningsväsende! Ja, derpå beror oändligt mycket. Derpå beror fäderneslandets framtid, dess innebyggares lycka, bildning och framgång. Det vore derför skäl att enhvar, som tänkt något eller har någon erfarenhet i denna sak, ville bidraga att blotta de brister, hvaraf vårt undervisningsväsende lider, så att bristerna må blifva undanröjda och en ändamålsenlig utveckling träda i stället. Vi känna att under de sednare åren mycket blifvit gjordt för folkskolan, elementarskolan och universitetet, såväl som för de yrkesskolor, som inrättats; kommer det i samma mån att fortgå, skall det icke dröja länge, innan vårt undervisningsväsende 1i materielt hänseende befinner sig på en ganska hög ståndpunkt; men så länge den första af alla undervisningsanstalten, grunden för alla de öfriga — hemmet, försummar sina skyldigheter, så länge man icke frågar efter huru väl, utan endast huru mycket som läses, och så länge en dyrbar tid skall förnötas på en, minst sagdt, onyttig katekesutanläsning, skall svenska folket icke synnerligen höja sig öfver den ståndpunkt det nu innehar i afseende på bildning och vetande. Hemmet afser icke endast barnets uppfostran, försörjning och vård; det bör och måste äfven meddela kunskaper åt barnet. Det är en undervisningsanstalt, cen bästa och mest välgörande bland alla. Lyckligt det barn, som i sitt hem erhållit sin första undervisning! Då vi här framhålla hemmet såsom en undervisningsanstalt, så är klart att vi icke tala om andra hem än , sådana, der sedlighet är öfvervägande, der man har ett nödtorftigt om än knappt dagligt bröd och der familjens medlemmar besitta ett förråd af kunskaper, om ock detta är litet och möjligen icke sträcker sig utöfver färdighet i innanläsning. De hem der nöd, alltför stor okunnighet eller laster finnas, kunna vanligen icke meddela någon undervisning till de barn, som äro nog olyckliga att der födas. För sådana barn, och endast för sådana, borde småskolorna upplåtas. Lyckligtvis äro hemmen af det sednare slaget jemförelsevis fåtaliga, hvarigenom småskolans skyldigheter blifva så mycket lättare att uppfylla. Egentligen tyckes det som borde enhvar, som icke kan kallas lärd, så vidt möjligt är meddela sina barn de få kunskaper han sjelf eger och sedan skicka dem i skolan för att bringas ett steg högte i bildning och vetande. På sådant sätt kunde man vara viss om ett jemt framåtskridande. Det minsta hemmet borde vara skyldig meddela torde vara färdighet i innanläsning. När man hunnit så långt — förr eller sednare måste det väl ske — att hemmen fullgöra sina skyldigheter och småskolan förbarmar sig öfver dem som antingen icke ega något hem eller tillhöra ett hem, som icke kan meddela någon undervisning, då först skall folkskolan blifva hvad den bör vara. Folkskolans lärare skall då icke mera förslöas och uttröttas af abedarier och innanläsare, utan kunna meddela verkliga kunskaper, utveckla sina elevers förstånd, lära dem att fatta och begripa hvad de läsa samt inverka på deras böjelser och anlag. Möjligtvis skulle man på sådant sätt en gång komma derhän, att enhvar kunde hjelpligt skrifva sitt modersmål, hvilket nu bland sjelfva folket kan anses såsom en sällsynthet. Vi anse undervisningen i hemmet vara så vigtig, att vi skulle önska att med thordönsröst ropa till hvarje hem: Läsen sjelfva med edra barn, lären dem hvad J sjelfve kunnen, inrätten er tid så att J kunnen det! Tid — det är just knuten. — Hade vi tid så skulle vi nog läsa med våra barm, invänder man allmänt. Vore det fråga om att förvärfva eller taga vara på en större skatt, då saknade man icke tid, jordbrukaren saknar icke tid att så och plöja sin åker, trädgårdsmästaren saknar ej tid att vattna, omplantera och beskära sina växter; men då det är fråga om att dagligen egna 10