Dagens Nyheter – 15 mars 1866, sida 3

Om försäljningen af danska lottsedlar. Då vi öppna vår post en måndag, finna vi ett bref, hvari en herre utan namn skrifver: Var så god och varna allmänheten för hr N. N. som annonserar om danska lottsedlar. Jag har skickat honom bref med penningar uti, men icke fått någon lottsedel. Visserligen hade jag icke rekommenderat brefvet, men han kunde väl ha svarat ändå! På tisdagen finna vi ett annat bref från en herre med namn, der det heter: Jag anser det vara er skyldighet att underrätta allmänheten att hr N. N. i Köpenhamn är en bedragare. Jag var, nog enfaldig att spekulera på att vinna på lotteri och skickade honom enligt hans annons några riksdaler för en lott i klasslotteriet. Brefvet var orekommenderadt och jag fick aldrig något svar. Jag skref honom till ännu ett bref, men fick ändå icke något svar, så att det är bäst att rekommendera bref till sådana herrar. Onsdagen eller torsdagen få vi ett bref, undertecknadt med en pseudonym, innehållande ungefär samma historia som den nästföregående, med tillägg : Ni skulle göra mig er särdeles förbunden om ni ville. offra ett par rader i eder spridda tidning för att varna, om ej allmänheten, så — hr N. N. från dylika knep. En annan dag erhålla vi ett bref, hvari man beder oss varna allmänheten både för en herre och en fru, hvilka annonsera om lottsedlar i danska klasslotteriet. Så vill den vördade allmänheten att man skall skrifva en tidning. Beskylla folk för bedrägeri, utan att man sjelf har något bevis på att de antydda personerna gjort sig skyldiga dertill, än mindre att domstol dömt dem för något svek! Men på det sättet skrifva tidningsredaktörer icke; och således kunna vi icke göra våra ärade korresponden er till viljes. Det finns dock något annat som vi kunna: göra: Vi kunna gifva den vördade allmänheten en vänlig erinran att icke skicka sina penningar till någon som utbjuder lottsedlar utan att denne har i sina annonser företett något intyg af svenska ministern eller svenska konsulatet i Köpenhamn om att han är kollektör eller att han annars är vederhäftig för hundra tusen rdr och derjemte redbar till karakteren, eller ock att han förskaffat sig något slags vitsord här i Sverige, som kan göra att spekulanter veta om den annonserande verkligen finnes till och kan hafva några lottsedlar att sälja. Danska lotteribestyrelsen har afgifvit intyg om att t. ex. en hr L. F. Fischer icke är af lotteribestyrelsen antagen kollektör, och detsamma tro vi oss kunna säga om doktorinnan Anna Damm. Huruvida det kan tjena till bevis på doktorinnan Damms soliditit att hennes man intill helt nyligen varit hufvudredaktör för tidningen Fäderneslandet härstädes, lemnas åt allmänheten sjelf att bedöma. Nu kan visserligen en som icke är kollektör både sälja lottsedlar och utbetala vinsterna lika ordentligt som någon autoriserad kollektör. Men det är dock den stora skilnaden härvidlag att lotteribestyrelsen sjelf skickar vinster intill 1,000 rdr svenskt till sina kollektörer, hvilka derefter utlemna medlen åt den vinnande. Men den som icke är kollektör, utan som har mot rabatt köpt Jottsedlar hos lotteribestyrelsen eller hos någon kollektör, för att sedan sälja dem i andra hand, måste först skaffa sig, så mycket penningar som utfallit på någon af honom såld lottsedel och med dessa penningar inlösa lottsedeln för att sedan presentera den hos lotteribestyrelsen eller vederbörande kollektör till inlösen och sålunda återfå hvad han lagt ut. Detta invecklar saken betydligt. : Det torde derföre icke vara rådligt att spela hos andra än de som äro af lotteribestyrelsen antanna kallektövaor aånida mer sake har sam. 4