Dagens Nyheter – 15 mars 1866, sida 2

sätt sin rysliga hotelse iverket, kanske hade han redan dödat den arma qvinnan. Darrande, blek som ett lik samt med lågande ögon och värjan i hand, visade sig Maugiron på tröskeln till rummet. Ett ohyggligt skådespel tedde sig för hans blickar. Halfnaken och döende hade Henriette släpat sig på sina knän till midten af rummet, och den vredgade markisen höll hennes ena handled hårdt omsluten af sina båda händer. Hon tycktes nära att förlora medvetandet, lifligheten i hennes blick var försvunnen och hufvudet hade sjunkit ned mot ena axeln. Då hon varseblef Henrik, sköt en blixt fram ur hennes ögon och hon uppgaf ett sönderslitande skri. Hon gjorde ett försök att resa sig upp och springa till honom, men krafterna sveko henne, och hon sjönk tillbaka på golfvet. Vi ha förut omtalat att markisen af Roqueverde var en sextio års man, och vi tillägga nu, att han hade en utmärkt redbar och ädel karakter. , Denna afspeglade sig också i hans ansigte, som hade ett uttryck af godhet och öppenhet. Men i detta ögonblick var han ej samma menniska som eljest; det raseri, som kokade inom honom, hade förvridit hans anletsdrag och gjort honom oigenkänlig. — Aha! mumlade han, i det han släppte Henriettes arm, jag frågade efter hans namn, och se här är han nu sjelf... Det är Gud som skickat honom hit! Och han gick fram till: Henrik, hvilken han genast igenkänt, samt mönstrade honom från topp till tå. — Ni! utropade han derefter med ett hånskratt. Ni, grefve Maugiron! .. Ni, den försup