Dagens Nyheter – 15 mars 1866, sida 1

Henriette svarade intet; men hennes mot. himlen riktade ögon, voro så mycket mera talande. — Nyss frågade ni mig hvad jag :ville, återtog Henrik, och då gaf jag er till svar att jag komvnit för att se och höra er... Men tro icke det, Henriette; jag ljög nyss. — Hvad menar ni? — När jag kom hit, var det för att få veta om det är värdt att jag lefver längre... Jag ville veta, om icke en ljuf framtid väntar er och mig, oaktadt den olyckliga händelse som skiljt oss åt, med ett ord, om ni ännu älskar mig... Henriette spratt till. -Synbarligen led hon mycket. — Älska er! utropade hon; ni inser väl att jag icke får, icke bör göra det... Jag ärjn en annans maka... — Henriette, återtog den unge mannen, jag vill icke inlåta mig i något resonnemang angående era äktenskapliga pligter... Jag frågar endast: älskar ni mig än?... Svara ja eller nej. Henriette tvekade. En förfärlig strid försiggick i hennes inre. Herr Maugiron ansåg hennes tystnad för ett säkert bevis på att hennes känslor för honom kallnat. — Farväl då! sade han, och haus anletsdrag antogo ett hemskt uttryck. Ni skall icke behöfva befara någon närgångenhet al mig, Henriette ... Jag aflägsnar mig nu, och ni återser mig aldrig mera. I det Henrik uttalade dessa ord, gick han för andra gången mot dörren, Då han kom fram till denna, vände han sig om. — Henriette, sade han med bruten stämma,