Dagens Nyheter – 13 mars 1866, sida 2

ken den okände öppnade medelst en nyckel. som han hade på sig. Sedan de vandrat ge nom en hel mängd allger, som korsade hvarandra, anlände de till ett storartadt slott, hvars byggnadsstil påminde om en hänsvunnen tid. En liten bakport på ena sidan af den jättelika byggnaden upplästes af den okände, och ackuschörskan och han inträdde i en lång korridor. Den okände vände sig nu till sin följeslagerska och befriade henne från masken. Han yttrade icke ett enda ord, men förde fingret till munnen, hvilken åtbörd tydligen gaf tillkänna att all möjlig tystnad och försigtighet måste iakttagas. Derpå tog han upp en pistol, spände hanen på denne och började gå framåt på tåspetsarne. Fru Clodion följde honom i hack och häl. De begåfvo sig uppför en trappa och kommo till ett galleri, som svagt upplystes af lampor, bvilka hängde i taket på långt afstånd från hvarandra. Väggarne i detta galleri voro helt och hållet betäckta af gamla familjeporträtter. Vid ändan af galleriet var en koustrikt skulpterad ekdörr. Ackuschörskan och hennes ledsagare gingo in genom denna. — Nu äro vi nära målet, hviskade den sednare; hittills har, Gud vare lof, allt gått väl Vänta mig här, jag kommer tillbaka på ögonblicket. Med dessa ord aflägsnade sig den okände. Han trädde in i ett annat rum, som låg näst intill den salong, hvaruti fru Clodion nu befann sig. Den gamla Qvinnan, som högst ogerna såg att hon så dör blef lemnad ensam, måste finna sig i sitt öde och afvaktade sin ledsaga: res återkomst. (Fortws.)