Dagens Nyheter – 13 mars 1866, sida 2

Hyllning åt trenne liberala riks-: dagsmän. Under det borgarståndet sistlidne lördag hade sitt förmiddagsplenum emottogo hrr Blanche, Björck och Hjerta hvar och en ett bref, och då de öppnade dem funno de deri — sällsynt nog i vår prosaiska tid — hvar och en sitt poem. Då i allmänhet gracerna och sånggudinnorua ej bruka korrespondera med våra riksdagsmän, så tilldrog sig det ovanliga i de erhållna poemerna en viss öfverraskningens uppmärksamhet från mottagarnes sida. Emellertid torde det icke ha varit ett helt och hållet oangenämt intermezzo att få, såsom dessa herrar, iuterfoliera den pågående frågan om bevillningen med korrespondensartiklar — direkte från Olvmpen. Red. af Dagens Nyheter,, som af en lycklig slump kommit öfver poemerna, kan icke — och hvem skulle kunna det? — frånsäga sig nöjet. att offentligt meddela dem, under den förtröstan likväl att såväl författaren eller — hvad veta vi? — författarinnan till poemerna, som äfven de tre hrr riksdagsmän, hvilka de äro tillegnade, icke deröfver finna sig missnöjde. Författaren lärer icke ännu vara bekant. Vi hafva dock hört sägas att man misstänker en och annan, men dessa misstankar lära sakna allt skäl för sig. Pocmerna följa här: I. Till hr A. Th. Blanche. Karakterer skifta tusenfaldt, Ej den ena är den andra lika; Allting vexlar — lynne och gestalt — Verldens rikedom är det vexlings-rika. Bäfvande den ene darrar till Blott för lågan af en fosfor-sticka, Då den andre dristigt gripa vill Sjelfva blixtarne, som molnen skicka. Skygg och rädd den ene frukta syns För sin egen röst och rösten sänkor; Då den andre ville låna skyns Höga stämma åt hvad djerft han tänker. Mången lefver knappt för någonting, Kolnar bort som glödet uppå härden; Andra kasta tankar vida ling. Som vär Herre stjernorna kring verlden. Så är snillet. Framåt vägen går, — Tyglarne för vinden fladdra lösa; På sin kraft det spara ej förstår, Det förstår, hvad bittre är, att slösa. Och dess häfstång? Vet du hvad den är? — Talets lätta stråle hos oratorn, Svärdets blixt i spetsen för en här, Folkets gyldne spira hos diktatorn. Och dess stödpunkt? Ja, hvar finns den? Hvar? — Man deröfver grubblat mångenstädes, — Blott en enda gaf ett riktigt svar: Utom jorden! sade Archimedes. — Ja, dess lige utom jorden är Utom stofiets gräns och molnens hvimmel, Ty iden sjelf dess stödpunkt är, — Det är soln på snillets egen himmel.