Dagens Nyheter – 10 mars 1866, sida 3

hade hon ännu icke återfått sina sinnens fulla bruk. Småningom återvann hon sansen; hon förde handen till sin panna och mumlade: — Ahl... nu mins jag.... Ni ville göra mig frågor... Jag kallade hit den, som vet allt, han har svurat och jag har talat, är det icke så? — Jo, svarade Rolf, ni har talat. — Då vet ni, hvad ni vill veta? — Inte ännu, inte fullkomligt. -.— Det var ledsamt; ty jag kan icke säga er något mera. — Ni kan väl åtminstone ge mig en förklaring? ... — Nej, inte alls! afbröt honom ifrigt mor Moloch; jag vet ingenting, jag kommer ingenting ihåg. Det är ej värdt att ni är entragen .... Nu är jag så medtagen, att jag nästan tror jag dör. Ni är utan tvifvel en förnäm man, visa äfven att ni är frikostig, och lemna mig sedan. — Må ske, tänkte Rolf. Jag får väl vara nöjd för den här gången. Men jag skall komma tillbaka och höra mera... Jag måste lära känna denna förfärliga historia, i hvilken jag kommer att spela en så ohygglig roll. Jag vill veta om jag verkligen en dag skall bli fångvaktare eller bödel. Härpå framtog den unge mannen sin sedelbundt och lade trenne sedlar å tusen francs hvardera på bordet: Vid åsynen af dessa tycktes den gamla qvinnan först intagas af förvåning och häpnad, derpå började hela hennes kropp skälfva af glädje och begärelse. Hon uttalade en mängd osammanhängande ord, som skulle uttrycka hela vidden af hennes tacksam