Dagens Nyheter – 10 mars 1866, sida 3

Om undervisning i handaslöjder för gvinnan. Vid innevarande riksdag är en motion väckt derom att undervisning i husliga göromål och handaslöjder måtte meddelas i seminarierna för bildande af lärarinnor. Motionen lyder som följer: I en tid då, glädjande nog, så mycket göres för undervisningsväsendets utveckling och fromma inom vårt land, är det med en viss beklämdhet man måste vidgå, att för halfva befolkningen eller det qvinliga slägtet föga blifvit gjordt. Härmed nekas dock icke, att på sednare tiden några af de band blifvit lossade, hvilka förut omslutit gqvinnan såsom medborgarinna och att hon till och med kommit derhän, att hon fått sig tillerkända vissa medborgerliga rättigheter och tjenstebefattningar. Härmed är dock icke nog; ty det är icke nog, om jag så får säga, att oket lossas från slafven och friheten lemnas honom, man måste ock lära honom hvad han såsom fri medborgare har att iakttaga för att kunna gagna sig och andra. Med ett ord, det vill uppfostran och undervisning till. Sammalunda med qvinnan, hon behöfver så väl som mannen uppfostran och undervisning, helst på henne beror till stor del kommande slägters trefnad och lycka. Angelägenheten af hennes undervisning kan derföre ej läggas nog varmt på allas hjertan. Med qvinnans uppfostran förstår jag icke här den bildning man i allmänhet anser nödig för salongslifvet, icke heller den undervisning, som nu lemnas flertalet af det qvinliga slägtet genom läsning och förklaring och åter förklaring och läsning af katekesen. — Med qvinnans uppfostran i allmänhet förstår jag i korthet, att hon såsom en sedlig varelse bör uppfostras för lifvet såsom det verkligen är, eller med andra ord, hon bör lära känna de pligter hon såsom husmoder och maka kan komma att utöfva. Att denna vigtiga del af qvinnans uppfostran är mera än lofligt försummad eller tillbakasatt, är jag viss om erkännes. Att qvinnan detta oaktadt hållit sig uppe, i många fall i jemnbredd med mannen, länder henne visserligen till stor heder; men icke länder det mannen till heder, icke är det, om jag så får uttrycka mig, hyggligt af de annars så artige männerna att lemna qvinnan åt sig sjelf under det mankönet tager för sig alla bildningsanstalter och belöningar. — Visserligen händer det icke sällan, att männen, under betoning af en viss försörjning, dela sitt bröd med qvinnan; men om denna del ej räcker till, ehuru rikligen tillskuren, om den oförnuftigt nog förstöres i flärd och fåfänga, så skylles sådant ofta på qvinnan. Hvarför icke rättare skylla på hennes uppfostran eller på ingen uppfostran? Befinner sig åter qvinnan ensam, eller har hon förenat sitt öde med en man, som ej känner sina pligter, huru mycket nödigare då för qvinnan att kunna sitt hus väl förestå. : Då emellertid behofvet af uppfostran för qvinnan allmänt erkännes, torde vidare skäl härför vara öfverflödiga. Man har derföre blott att se till hurudan denna uppfostran i allmänhet bör vara då den är sann. Jag måste då, med blicken på våra manliga bildningsanstalter, bekänna, att om man icke utan skäl öfverklagar, att de äro för litet praktiska 0. 8. v., samma fel eller missrigtning vidlåda ock våra qvinliga bildningsanstalter; ty icke är det inlärandet af språk eller en del konstfärdigheter, som lysa i salongerna, som i ungdomen läres af få, i äldre år gagnas af färre, ej heller de skolämnen, som inhämtas vid våra fruntimmers seminarier, det enda hvaraf qvinnan har behof, eller det som skall bilda goda hem. Nej, efter min uppfattning bildar detta qvinnan endast till hälften och knappast det. — För mera är, att flickan, lärarinnan erhåller insigt i huslighet och nyttiga handaslöjder; sedlighet och andra kunskaper icke att förglömma. Men hvad tid, hvilken plats hafva de husliga göromålen eller, om det tillåtes, dygderna sig tilldelta vid våra fruntimmersseminarier? Så vidt jag känner, hafva de hvarken tid eller plats. Och likväl är det eleverna derifrån, som skola utgå för att lära landets döttrar sina pligter Inbegripa dessa pligter ingenting annat än läsning