Dagens Nyheter – 9 mars 1866, sida 1

— Skulle då till äfventyrs jag kunna bli spådd nu? — Ja, gudbevars, om ni behagar. — Nå, välan då! frammana era underjordiska änner, tala till dem, och redogör sedan såväl för de öden, jag redan haft, som dem framtiden bär i sitt sköte. Rolf uttalade dessa ord med allvärsam uppsyn; men i tonen låg ett spefullt uttryck, som mor Moloch märkte. — Ni tror inte på min förmåga, sade hon bittert. Men det gör ingenting till saken. Sedan ni hört hvad mina andar ha att säga om er redan tillryggalagda lefnadsbana, är jag säker om att ni med mera förtroende skall lyssna till deras yttranden i afseende på framtiden. — Låt oss börja! sade Rolf. Mor Moloch gjorde ett tecken. Genast satte mamsell Lucifer på sig sin kappa, fällde kapuschongen öfver hufvudet och gick, synbarligen något missbelåten, åt dörren. — Huru, mamsell! utropade Rolf, går ni? — Ja, det är nödvändigt, genmälde den unga flickan. — Hvarför det? — Det går inte an, inföll mor Moloch, att min dotter stannar qvar vid den besvärjning, som kommer att egå rum. Endast två personer få vara närvarande, ni och jag, den som frågar och den som svarar... — Och om vi vore tre? frågade Rolf. — Då skulle den ande, som eljest hviskar i: mitt öra, tiga, återtog mor Moloch. — Ni ser således att jag är till hinder, sade Venus. Jag går således, men kommer tillbaka sedan,