Dagens Nyheter – 7 mars 1866, sida 3

(Insändt.) Till Dagbladets krönikeskrifvare! Med anledning af en i förl. torsdagsnummer af Dagbladet under rubrik Krönika förekommande recension af Richard Sheridan, torde det tilllåtas insändaren att i korthet få yttra några ord, dertill föranledd såväl af egen åsigt, som flere andras yttrade omdömen öfver denna recension. Det är en konstdomares pligt att yttra sig med humanitet och värdighet, icke tasklöst och orättvist, om såväl konstens produkter, som dess idkare. Han är i annat fall icke på sin plats såsom ledare af allmänhetens omdöme och smak, och en sådan plats är ganska ansvarsfull, då allmänhetens bifall är af ganska stor betydenhet ifråga om framgången af ett dramatiskt alster och framgången för dem som återgifva detsamma. Krönikeskrifvaren, har härutinnan begått ett fel, som icke bör lemnas oanmärkt. Först och främst, hvad beträffar bedömandet af pjesen, tyckes den för krönikeskrifvaren nästan vara under all kritik; och dock utfaller allmänhetens, nemligen den med estetisk bildning och känsla utrustade allmänheten, dom helt annorlunda. Också tyckes som om denna dom vore långt mera rättvis. Öm icke Sheridan är ett så organiskt helt mästerverk — sådane äro verkligen ganska sällsynta — så innehåller den likväl ädla, väl tecknade Kkarakterer, en rask, otvungen handling, en liflig, aldrig tröttande. ofta qvick dialog, hvilka egenskaper torde berättiga den till det bifall den åtnjutit af publiken. Den återgifves äfven på ett sätt som förtjenar beröm. Krönikeskrifvarens recension öfver utförandet är dock lika knapphändig som innehållsoch taktlös. Så säges om hr Elmlund: att hr E. är en god aktör, det vet publiken förut En god upplysning om hans återgifvande af Sheridan! Om m:ll Andersson säges: mill A. är vacker och vi betviftla alls icke att hon framdeles kan blifva äfven något annat än vacker. — Är detta recension? Lika, ja önnu mera obelefvadt är yttrandet om hjeltinnan i pjesen, m:ll Dahlqvist. M:ll D. är en liten snäll flicka — säger krönikeskrifvaren — men det är en rol som fru Hvasser förut spelat ! — Först och främst torde erinras om att m:ll D. icke blott såsom qvinna, utan äfven genom längden af sin tjenstgöring vid kungl. teatern förtjenar att respekteras mera än hvad ett sådant yttrande tillkännager. Och sedan — derför att fru Hvasser haft denna rol, — skulle någon annan ej kunna gifva den tillfredsställande! Detta är att väl mycket krypa för ett namn och en storhet, som väl dock ingalunda är en fullkomlighet. Fru Hvassers utmärkthet bestrides ej, men det torde dock hos henne gifvas svagare partier, hvilka göra det möjligt, att en annan kan bättre lyckas i en rol, der just dessa hufvudsakligen skola framhållas. Fru Hv. har hufvudsakligen sin plats i det större skådespelet och beräknar oöfverträfflligt väl de effekter, som skola framställas, men en sådan rol, der denna storhet och konstmässighet fordras, är icke Susannas i Sheridan. Här fordras först och främst ett okonstladt behag, en naturlig innerlighet, och i detta afseende finner ins. mill D. gifva denna rol med mera lycka än fru Hvasser, och med undantag af fru Kinmansson, djerfves ins. påstå att mill D. i en sådan rol bättre fyller sin plats än någon vid kungl. scenen, så mycket mer som hon besitter en vacker organ och hennes deklamation naturligtvis är utmärkt korrekt, liksom hennes utsägande af rolen icke är behäftadt med det snabbhetsmantår som vanligen vidlåder sceniska artister, äfven af större rang. Må detta crimen lese majestatis blifva ins. tillgifvet! Hvad som härofvan blifvit uttaladt, är föranledt icke af personlig sympati eller antipati, endast af en pligtkänsla som har behof af att uttala sig i opposition mot det orättvisa och otillbörliga. Slutligen vill ins. erinra krönikeskrifvaren om den moraliska regel, som bör vara hvarje konstdomares valspråk: suum cuique. .