Dagens Nyheter – 6 mars 1866, sida 3

första gången talace med honom att röfva posten, yttrat till denne: ja, du har väl varit med om sYnt förr: de säva, att du var med både vid Kyrkebyn och Melibv,, hvarpå Olaus skrattande svarat: Säga de det?, och tillagt: nog vet jag en, som var med, — men hvem denne varit, hade Olaus ej nämnt. Sedan de trenne fångarne utförts kom turen till Drängen Kristian Andersson, lång och mager, 26 år gammal, med gråsprängt hår, gråa polisonger samt hopväxta ögonbryn af samma färg, rak hållning, men i öfriet ömhklig att skåda. Han berättade, tillfrågad om sina lefnadsöden, att hans föräldrare. som varit torparfolk, för längesedan aflidet. Efter att ha innehaft åtskilliga tjenster, blef han vid 18 års ålder artitlerist vid Göta artilleri-regemente, der han tjenade till år 1841. Hos Johannes Johansson hade han sfnat i 6 å 7 år och erhållit kost och lön, men GG varit skattskrifven 103 honom. Ilan hade ej heller varit detta hos någon annan; sednast hade han varit skattskrifven i Marstrand, då han ännu var artillerist. Alltsedan våren förl. år. hade Olaus Nilsson flerfaldiga svänger talat med Kristian om att röfva posten. Husbonden hade cj någon kännedom derom, innan Kristian andra dagen för honom omtalat, att han varit med, då Johannes lofvat taga vara på hans penningar Och uppmanat honom gå till de öfrige för att få reda på hvar de gömt påsarne. Rörande mötet hemma hos Johannes, sade Kristian, att Olaus samtalat med honom, dock visste han ej huruvida Johannes hört deras samtal. Med dennes hustru hade Kristian aldrig talat om saken. När Kristian dagen före rånets begående atiägsnade sig, föregaf han för husbonden, att han skulle gå och besöka sin sjuka broder. Om händelserna vid sjelfva rånet berättade IXristian, att han. då de öfrige rusade fram, blef qvarliggande i gropen, hvadan han ej kunde se hvem som slog postiljonen, ehuru han hörde slag utdelas. Vidare hade han hört postiljonen utropa: Släpp hästen, karl, eller jag skjuter,, hvarpå Lindmark med en ed genmält: du s juter inte dit.. Kristian hann ej fram till stället förrän alit var förbi; han var vid tillfället mycket rusig, hvilket, i förening med en åkomma i ena benet, förorsakade, att han ej kunde följa med de andre pä deras marsch, utan blef liggande vid Gömmet. Vid penningarnes delning var han närvarande; husbonden tog hans andel i förvar och sjelf erhöll han endast 15 rdr. — Beträffande besöket vid Lusseröds hallar i sällskap med Lindmark och Olaus Nilsson, erkände Kristian, att han varit med och att afsigten varit att röfva posten, för hvilket ändamål alla tre varit försedda med påkar: men postiljonen körde så fort, att det tillämnade rånet misslyckades. (Lindmark och Olaus Nilsspn, åter införda, förnekade sanningsenligheten af dessa uppgifter och vidhöllo, att meningen endast varit att uppgöra en anfallsplan för en annan gång.) Johannes Johansson infördes åter och förklarade nu, att Lindmark och Kristian gemensamt för honom berättat, att de varit med om rånet samt att den sistnämnde bedt honom taga vara på hans penningar. Kristian, tillfrågad huru härmed förhöll sig, svarade, att det väl kan hända, att det var så — Sedan Johannes åter utförts, inkallades hans hustru. Anna Christina Andersdotter. en medelålders, kortväxt qvinna, hycklande iton och åtbörder. Iion förnekade på det bestämdaste att ha haft den ringaste aning om det tillämnade rånet. Kort efter det detsamma blifvit begånget hade mannen en dag hemkommit från skogen, dit han sagt sig skola ga för att bryta stubbar, och omtalet för henne, att han fått penningar, men hon såg dem aldrig, hade än mindre haft dem i sin hand, visste ej hur stort beloppet var, ej heller hvar mannen förvarat dem, med ett ord var oskyldig som ett barn. Hon hade visst icke sagt till Krans, att hon blefve mörkrädd då hon såg de röfvade pengarne, utan då hon tänkte på dem. Väl visste hon, att Olaus Nilsson varit hemma hos dem och bedt hennes man följa med på en auktion,, men hon hade varnat Johannes för att sällskapa med Olaus, hvilken vore full af ondt.. Kort före rånet besökte Olaus dem åter, då båda makarne befunno sig i en spanmålsbod. Olaus hade bedt få tala med Johannes, men innan samtalet börjades tillsagt hustrun att aflägsna sig, hvilket ock skedde. Olaus uppgift att ha samtalat med henne om rånet innan detsamma förötvades, förklarade hon vara en gudlös osanning at denna förskräckliga person. Johannes, ånyo införd, för att redogöra för det af hustrun omnämnda samtalet i spanmålsboden med Olaus, kunde ej erinra sig något sådant. Olaus hade besökt dem så ofta, att Johannes ej kunde ha reda på någon serskild gång. . Härefter hördes de inkallade båda hemmansegarne, af hvilka Anders Håkansson förklarade sigej ega den ringaste kännedom om saken. Lindmark hade visserligen etter ränet ilera gånger varit hos Håkansson och talat med honom om att arrendera mark, men han hade aldrig sett L. inneha några penniagar. — Ilåkansson fordrade ersättning för . sin inställelse. Johannes Andreasson skulle redogöra för förhållandet med en af honom innehafd sedel å 100 rdr, hvilken han vägrat att låta vexla, då sådant erbjudits honom. Andreasson förklarade, att han af en namngifven person erhållit sedeln i liqvid för en fordran, hvilket denne person kunde intyga, hyarförutan beloppet blifvit af A. vederbörligen bokföråt. I öfrigt erbjöd han sig att med ed styrka sin uppgift. Orsaken hvarför han vägrat att låta vexla sedeln var den, att anbudet derom framställdes af en person, som var inbegripen i kortspel med ett par andra, hvadan A. befarade att på något sätt få, såsom orden föllo sig, sin sedel bortspelt. Lindmark hade Andreasson ej sett sedan 14 dagar före jul och egde alldeles ingen kännedom om rånet. Målet uppsköts till den 26 mars. SIA ASLAKITRI ITA od RET Hvarj ehanda. PEN TS De mm