Dagens Nyheter – 6 mars 1866, sida 3

Florens. Nammaren har med acklamation godkänt handelsfördraget med tyska tullföreninyen och uttalat Ttaliens sympatier för Tysklana. Poströfveriet vid Kongelf. (1orts.) Lindmark infördes åter för att konfronteras med Olaus i afseende på dennes uppgift om sammanträfftandet hos Johannes Johansson. Lindmark förnekade all kännedom härom, oaktadt Olaus bevekliga uppmaning: låt oss tala om hur det ä, så vi få slut pXev. — Båda utfördes och i stället infördes Soldaten Karl Krans, en undersätsig medelålders karl med rödt hår och dito skägg, samt föga martialisk hållning. Han är född i Westerlanda socken. Fadren, torparen Olof Hansson Krans, som förr varit soldat, lefver än, hvaremot modren aflidit för I år sedan. Karl Krans vistades hos föräldrarne tilldess han fyllt 15 år, hvarefter han tog tjenst som dräng samt slutligen på hösten 1860 tog värfning vid Bohusläns regemente. Han är gift och har ett 2!; års gammalt barn. Krans afgaf på de till honom framställda frågor bestämda och rediga svar samt syntes fast besluten att tala sanning. Det var Olaus Nilsson som förledt honom att vara med om rånet, dock hade Olaus först en vecka innan detsamma begicks gått rätt på saken. Dessförinnan hade han gjort åtskilliga små antydningar om ett lätt sätt att få pengar, men Krans hade då trott, att fråga var om en postväska, hvilken Olaus, enligt hvad ryktet berättade, skulle ha förvarad sedan ett föregående postrån. Olaus uppgaf ej för Krans hvilka personer, som skulle vara med om rånet, utan endast, att de skulle bli 4 till antalet. Olaus meddelande till Krans slutade med följande varning: Du får inte vara förrädisk emot mig, ty då får du en kula i dig. Rörande sammanträffandet med de öfriga före rånet och om detaijerna vid detta berättade Krans i likhet med de båda förut hörda kamraterna, men förklarade, att han ej tilldelat postiljonen något slag; han hade ej hunnit fram ur sitt gömställe innan denne redan låg på marken, då han ansåg onödigt att tillfoga honom något vidare våld. Vid anfallsplanens uppgörande hade en af kamraterna föreslagit, att Krans skulle taga sin häst och kärra med sig och placera dem tvärs öfver vägen, för att dymedelst tvinga postiljonen att stanna, men Krans hade på det bestämdaste förklarat, att hans gula märr på inga vilkor finge begagnas till sådant der,, hvarjemte hon dessutom var så liten och känd,, att hon lätt skulle kunna röja dem. — Visste ej hvem som skurit upp postväskan; Krans och Kristian Andersson voro ej med förrän påsarne öppnades och brefvens innehåll undersöktes. Påsarne gömdes på flera olika ställen. Vid ett ställe kalladt Hålt qvarlemnades flera oöppnade påsar, hvilka sedermera afhemtades at Olaus Nilsson och Johannes Johansson. Genast efter rånet delades åtskilliga af penningarne, men stordelningen försiggick först påföljande söndag. Krans stoppade sin andel, utgörande 2,616 rdr, på ett par qvartersbuteljer, hvilkas förvaringsplats han efteråt utvisat, hvarjemte han, Lindmark och Olaus ytterligare framtagit I påsar, tillsammans innehållande 908 rdr 90 öre. Af penningarne hade Krans ej användt mera än 16 å 18 rdr. — Huruvida Johannes hustru i förväg haft någon vetskap om rånet, kunde Krans ej säga, men att hon efteråt haft kännedom derom ansåg han desto säkrare, som hon vid ett tillfälle yttrat till Krans: Hu, jag blir mörkrädd när jag ser de röfvade pengarne. — HKiter Krans infördes Hemmansegaren Johannes Johansson, en lång karl med luggen långt ner i pannan och ett ohyggligt lömskt utseende. Han uppgaf sig vara född i febrnari 1831; fadren, hemmansegaren Johannes Christiansson, dog för 13 år sedan, modren för 5 a 6 år tillbaka. Johannes vistades hos föräldrarne till deras död, hvarefter han köpte sig ett hemman om 3g mantal i Backa. Han har 7 barn, af hvilka det äldsta är 14 år. — Johannes förnekade helt och hållet att ha deltagit i någon öfverläggning om poströfveriet, om hvilket han ej i förväg haft någon kännedom. Morgonen efter rånet kom Lindmark hem till Johannes och frågade honom om han skulle till staden, och då Johannes härpå svarade jakande, framtog L. 10 rdr, för hvilka han bad J. köpa honom engelskt skinn till byxor. L. förmanade Johannes att ej omtala, det den förre hade penningar och tillade: Är det så, att du är i förlägenhet, så kan jag hjelpa dig med trehundra banko. Johannes tackade och tog emot penningarne, men frågade först hvar L. fått dem ifrån, hvarpå BL. svarade: Detfår du nog spörja när du kommer ut. — kn annan dag hade Olaus Nilsson frågat Johannes om han ville gå med till Hält, tör att se efter vom de kunde finna något Tian upplyste ej om hvad det var för ett slags någotx, som skulle sökas, ej heller, att han visste hvar man skulle leta, utan tillade blott: finna vi nägot, så skall jag hjelpa till att bäratv. Framkomna till Hålt, funno de, besynnerligt nog, etter ett helt kort letande, 4 postpåsar, hvilka oöppnade medtogos och en påföljande dag öppnades af Johannes och hans dräng samt Olaus Nilsson och-Krans. De i påsarne inneslutna hrefven befunnos mest innehålla norska sedlar, hvilka Olaus tog i förvar; de svenska penningarne, utgörande St rår, fördelades i 4 lotter, så att Lindmark ej erhöll någon andel i uenna summa. Flera gånger ai domaren uppmärksamgjord på, att han omöjligen kunde ha talat sanning 1 afseende på sin obekantskap om rånet samt att hans uppgifter nu strede emot hvad han sagt vid polisförhöret, vidhöll Johannes dock ihärdigt, att han ej i förväg hatt kännedom om rånet. Hans dräng Kristian hade först efteråt berättat. att han varit med derom och bedt husbonden följa med till Mellby skog, för att hjelpa till att dela penningarne, hvilket ock skedde. Johannes fick på sin andel 2460 rår. (Tillfrågad af domaren om han ej ansåge besynnerligt, att han fick vara med om att dela rofvet, utan att ha varit behjelplig vid detsammas erhållande. vidhöll han endast hvad han förut yttrat.) De bekomna penningarne gömde Johannes först på sitt loft dels i en trasa, instoppad bland säden i en binge, och dels i en butelj, som han lade under tiljorna, men då han märkte, att efterspaningarne voro å bane, flyttade han penningarne bort till bergen. Olaus Nilsson och Lindmark infördes ånyo för att förklara skiljaktieheterna mellan deras och Johanssons uppgifter. Olaus yttrade nu, att det väl kunde vara möilist. att Johannes ei hört det