Dagens Nyheter – 5 mars 1866, sida 3

efter hästen vändes och kamraterna begåfvo sig till ett i bergen beläget ställe, kalladt Gömmet, hvarest en del bref framtogos och öppnades. Samma experiment fortsattes på tvenne andra tjällen. Den, som i några bref fann penningar, stoppade dem tillsvidare hos sig: tidningar och bref, som ej ansåoos innehålla kontanter. kastades i en närbeläg ;. Vid Gömmet skiljdes de 3 öfriga från Kristian, som var så öfverlastad att han oj kunde medfölja längre, utan blef qvarliggande. Uti en skog i närheten af Aggdalen skiljdes de alla åt. Vid penningarnes sednare företagna delning var Lindmark ej tillstädes: han erhöll af Olaus sin lott. hvaribland befunnos en sedel å 1,000 och en å 500 rdr, dem han, invirade i en trasa, gömde ander en bergshäll. men efteråt kastade i sjön, evär de blifvit odugliga ecnom väta. De öfriga penningarne, utgörande 3720 rdr, instoppade han i ett par buteljer, hvilkas förvaringsställe han sednare utvisade. Af penningarne hade han endast användt 11 rdr — På tillfrågan huruvida Johannes Johansson i förväg varit underrättad om det tillämnade rånet, svarade L., att detta honom veterligen ei varit förhållandet, men trodde han, att Olaus efteråt omtalat saken för honom. — Sedan Lindmark härefter utförts, infördes Torparen Olaus Nilsson, 35 år gammal, med mörkt hår, låg panna, dinpt liggande ögon, lömskt utseende samt i tal och hållning visande en ödmjukhet, hvars skrymtaktiga beskaffenhet var temliven lätt att genomskåda. Nilsson berättade: Hans föräldrar voro Nils Olsson och Anna Jönsdotter, innehafvare af en liten gård. Modren dog då N. var 14 år gammal. Han är gift och har 3 barn, af hvilka det äldsta är 8 år. Den torplägenhet. han innehaft, lyder under Backa. Han hade i Göteborg varit tilltalad för polisbetjents öfverfallande och härför blifvit straffad med 25 dagars fängelse vid vatten och bröd. Sednare hade han af Inlands Norde häradsrätt blifvit för vållande till skogseld, dömd till böter, hvilka han ej kunnat erlägga och som förvandlats till 23 dagars fängelse vid vatten och bröd, — De till honom framställda frågor rörande förloppet vid rånet besvarade han först efter åtskilliga slingringar. Ian tycktes öfverhufvud lida af klent minne och hans svar börjades vanligen med: ja hauar (hågar minnes) inte,. Derjemte var han synbarligen angelägen om att ej bli ansedd för upphofsman till poströfveriplanen. Frågor i detta hänseende besvarades med: Ja di saet allt; Det var allt tal om att det skulle bli e vänna, 0. S. V. Den närmare öfverenskommelsen skedde hemma hos Johannes Johansson i ett kök, uti hvilket hustrun gick ut och in, hvadan hon måste ha hört åtminstone en del af samtalet. Drängen Kristian var närvarande vid sammanträdet och deltog i öfverläggningarne. Kort derefter kom denne sistnämnde och afhemtade Olaus, som i sällskap med honom begaf sig till Lindmark, der de råkade Krans, hvilken Olaus förut vidtalat att infinna sig. Samma natt skedde rånet, rörande hvilket Olaus berättade, att han i sista stund varit tveksam och velat, att de skulle afstå från företaget, men Lindmark uppmanade honom att vara lugn och sade: häf dig bara ner! Olaus kastade sig liksom de andra i diket. Då postiljonen framkommit, fattade Lindmark hästen i tyglarne, Olaus och Krans rusade mot postiljonen, och, tillade Olaus: Gud hjelpe mig; jag slog två slag. Huruvida Krans slagit postiljonen kunde Olaus ej säga, men denne hade sjelf omtalat, att han gifvit Knutsson ett slag. (Alla kamraterna voro mer eller mindre rusiga.) Ofverenskommelsen var, att man ej skulle slå postiljonen om man kunde komma honom tillräckligt nära på lifvet för att öfvermanna honom, men då detta cj syntes gå för sig, hade Lindmark yttrat: Han får allt ha så pass, att han inte kan skjuta 085. Huruvida Olaus varit med om att skära hål på postväskan, kunde han, efter vanligheten inte haua. Beträffande postpåsarnes öppnande berättade Olaus lika med Lindmark. Olaus fann endast ett bref, som innehöll penningar, men blott 7 rdr. Penningarnes delning, hvarvid Lindmark ej var tillstädes, verkställdes sednare af Johannes Johansson på så sätt, att penningarne lades i stora stabbar., af hvilka hvar och en af deltagarne erhöll sin. På Olaus del hade fallit 4,380 rdr, af hvilka han först framlemnat 1,192 rdr och sedermera ytterligare 2,155 rår, förvarade i en trasa. Olaus, som är misstänkt för att förr ha varit med om ett eller ett par postrån, besvarade frågan härom med bestämdt nej och tillade, uppmanad att nu ej dölja sanningen, med ett högst vidrigt, skenheligt utseende: Jag har talt sanning, för jag har beslutat att uu lätta mitt samvete. Jag läser och sråter natt och dag. Jag är nöjd med hvad dom jag får, om jag får lefva eller dö. (Forts.) Vämesnar ess oust EKRAR SEAT SE ESA