Dagens Nyheter – 5 mars 1866, sida 3

Poströfveriet vid Kongelf. I tisdags hölls härom ransakning i Nongelf, hvartill de 5 posiröfrarne voro inställde från Göteborgs fängelse. Förhöret börjades med: Johan Petter Lindmark, en omkring 40 års man, ljuslagd och med ett snarare enfaldigt än elakt utseende. Han uppgaf sig vara född i Ucklums socken af föräldrarne Anders Lindmark och Katarina Jansdotter. Iadren, som varit kommissions-landtmätare, afled år 1532, modren år 1841. Johan Petter vistades i föräldrahemmet till fadrens död, hvarefter han tjenade som dräng på iiera ställen, intilldess han på sednare åren blef innehafvare af en förpantningslägenhet under hemmanet Tjurbacken. Tre veckor före jul sistlidet år gifte han sig. År 1851 hade han för delaktighet i postrån blifvit af Flundre häradsrätt dömd till 3 års fästning, hvilken dom dock af Hofrätten skärptes till 10 år. Sedan han undergått det straff å Malmö fästning, återkom han i början af år 1563 och hade derefter innehaft plats med dagsverksskyldighet under Tjurbacken. — Rörande detta brott, för hvilket han nu stod under tilltal, berättåde Lindmark, synbart ångerfull, att det varit Olaus Nilsson, som kommit honom på tanken att begå detsamma. Vid vårtiden förlidet år samtalade han första gången med honom derom, hvarvid Olaus yttrade: ;Du är väl rädd nu, så att du inte lär töras vara med om att skaffa dig penningar,, hvarpå Lindmark svarade, att han både vore rädd och att det ej torde vara så lätt att skaffa några penningar. Härefter ansatte Olaus honom flerfaldiga gånger, men han stod dock emot ända tills vid jultiden, då han gaf vika för frestelsen och lofvade vara med om saken. Vid denna tid begåfvo sig båda, i sällskap med Kristian Andersson, till Tusseröd i Torpe härad, för att spana huruvida den derförbi färdande posten skulle kunna ätkommas och i händelse sådant befunnes görligt, vid limpligt tillfälle råna densamma. I januari månad innevarande år föreslog Oiaus Nilsson det postrån, som sedermera utfördes. Lindmark tvekade väl till en början att vara med om saken, emedan han befarade. att den skulle få en olycklig utgång, men beslöt sie omsider dertill, sedan Olaus försäkrat, att han fått ett par dugtiga, karlar till hjelp. Dagen före rånet swunmanträfftade begge ånyo, då Olaus namngaf Krans såsom en af deltagarne. I sällskap med Kristian Andersson begaf sig Lindmark nu på väg till Långevarten, der de klockan 2 på eftermiddagen i skogen råkade Krans, med hvilken de marscherade vidare till Sandlid, der alla 4 voro samlade vid solnedgången. Sedan närmare öfverenskommelse träffats, gingo Krans och Olaus in till Kongelf för att köpa bränvin, medan Kristian Andersson och Lindmark gingo landsvägen framåt till dess de vid Skällebräcke qvarn åter sammanträffade med de båda förstnämnda, hvilka tagit en genväg. Kristian och Lindmark hade under tiden skurit de öme störarne, hvarti!l Olaus uppmanat dem. Lindmark afrådde från att slå postiljonen, hvilket vore onödist då de voro så många, utan borde man blott söka få honom knuffad ur kärran. De fyra stallbröderna fattade posto på en backe, sedan anfallsplanen blifvit vederbörligen uppgjord. Omkring en timma derefter hördes postiljonen komma kande och, framkommen till backen, blåsa i sitt horn. Nu framrusade Bindmark och höge tag i betslet på hästen, som långsamt gick uppför backen. Stwaxt derpå såg han postiljonen hoppa eler falla ur kärran, utan att han dock i mörkret kande märka, att några slag utdelades, heldst han skyndade att leda undan här sten. De öfriga kommo omedelbart springande efter Lindmark, och på dennes fråga om de slagit postiljonen svarade de nekande. De togo nu alla plats i kärran och foro ett stycke framåt till en grind, der Olaus; biträdd af Lindmark, skar hål i: postväskan, ur hvilken påsarne uttogos, hvar