Dagens Nyheter – 5 mars 1866, sida 1

Debora var klädd i en mycket enkel ylleklädning, och mamsell Lucifer hade en sådan drägt, som begagnades af den tidens grisetter. Den förra låg i obesvärad ställning på en af hvilsofforna, och den sednare stod bredvid henne, hållande hennes vackra hand i sin. — Nåväl, min vän?... frågade Debora. Mamsell Lucifers rosenmun öppnades för att svara, då ett sakta ljud kom den värda damen att spritta till och lyssna. Porten åt gatan uppläts och slogs ögoublickligen igen; man hörde Nathan vrida om nyckeln i låset och draga för de väldiga riglarne. — Ah! utbrast Debora, det var visst den unge herrn jag släppte in nyss, som gick. — Huru såg han ut, denne unge man? frågade mamsell Lucifer. — Det kan jag icke svara på; ty han betraktade mig så oafvändt med sina blixtraude t ögon, att jag ej vågade se upp. — Ahl! ni vet alt vi Evas döttrar ba förmågan alt se äfven med nedslagna ögon, och jag är fullt säker på att om jag frågar or angående vår unge herres utseende, kan ni svara på allt. Vid af mamsell Lucifer anställdt förhör befanns judinnan ha synnerligen väl senterat icke: allenast Rolfs toalett och växt utan till och med färgen på hans ögou. Efter fem minuters samtal om honom kommo de två flickorna tilk den slutsatsen, att han mäste vara mycket förnäm. — Men för all del, sade ändtligen Debora, låt oss då en gång sluta att tala om denne okände