Dagens Nyheter – 5 mars 1866, sida 1

judar, hade han hopat skatt på skatt. Det va hans glädje att lefva bland sina guldhögar och juveler, att räkna och åter geuomräkna sina oerhörda penningsummor. Endast i ett afseende var han slösare: han älskade att omgifva sin dotter med all möjlig prakt. Också var hennes våning inredd med kunglig lyx. Väggarne i salongen, hvars tvenne fönster vette åt gården, voro beklädda med ett fint, ytterst dyrbart österländskt tyg, hvarå blommor och foglar voro med mycken konst broderade. Hvilsoffor, de elegantaste man kan tänka sig, stodo kring väggarne, och en mjuk turkisk matta betäckte golfvet. I rummet funnos fyra taflor, en af Raphael, en af Leonard de Vinci, en af Perugin och en af Hannibal Carrache. De framställde alla bibliska händelser. Ett förhänge af tjockt, rödt siden dolde ingången till Deboras sängkammare. Vi vilja ej söka beskrifva denna; en konung kan ej bestå sin favoritmätress en mera lysande budoar. Då Rolf Tremblaye lemnade Nathans hus, befunno sig två unga flickor i salongen på nedra bottnen. Den ena var Debora, den andra bar det sällsamma namn, vi redan cen gäng hört uttalas, manmsell Lucifer. Vi känna redan naturen af Deboras skönhet, hon var mörk som ett öknens barn; så var äfven mamsell Lucifer, och dock voro de båda flickorna temligen olika hvarandra. Mamsell Lucifer såg utmärkt bra out; men hon var mindre än Debora, hade rundare former och i hennes ansigte och hela väsende låg någonting smilande. Debora var reslig, hon liknade gazellen i sin fulla frihet, under det att hennes väninna påminde om den inställsamma huskatten.