Dagens Nyheter – 3 mars 1866, sida 3

vägsstation, tfven med den bästa chef, kunna skötas som sig bör, måste befälet kunna befalla och fordra lydnad, uppmärksamhet, punktlighet och ferm handräckning vid alla tillfällen af sina underlydande. Men jag lyder endast reglementet, säger stationskarlen, och står som oftast och reflekterar häröfver innan han verkställer gifna befallningar. (Kamraterna säger honom att han icke behöfver lyda.) Emellan stationsinspektorerna eger ingen förtroligare beröring rum, och de äro sällan personligen bekanta ens inom samma distrikt; då deremot stationskarlarne hoprotat sig till en sammanhängande liga, hvars syfte är att undandraga sig arbete, så vidt möjligt är, för att disponera tiden för sina käraste sysselsättningar spel, superi och all annan liderlighet, hvarjemte ingår som me riter sins emellan och inför kamrater att kunna göra den stationsinspektor något puts, som är känd för att efterhålla sina underlydande så godt sig göra låter och styrelsen hittills tillstädt; hvarförutom lasteligt tal om samt äreröriga beskyllningar emot en sådan stationsinspektor utgör deras vanliga samtalsämne hvarhelst de vistas eller fara fram. Det är heller icke fritt att dessa individer anses såsom en sorts korruptionsdjur till styrelsens disposition (mer eller mindre uppmuntrade från det hållet må vara osagdt). Beskyllningen synes måhända vara skarp nog, men anmärkaren vädjar till en hvar, som aktgilvit på denna anomali, samt till stationsinspektorerna sjelfva, om icke hvart enda ord är sanning? Korrektivet ligger så nära till hands att en skärpt order, hvilken dag som helst från styrelsen utgången, genast kan medföra rättelse; i afvaktan hvarpå anmärkaren tills vidare uppskjuter med framdragandet af ledsamma detaljförhållanden, mera egnade att gömmas och glömmas.