Dagens Nyheter – 2 mars 1866, sida 2

återvann Rolf helt tvärt sansen och reste sig upp. Leonard höjde knifven och intog instinktmässigt försvarsställning. — Roll såg sig omkring. — Hvilka äro ni? frågade han. — Vi äro fiskare och ha räddat er från att drunkna, svarade banditen. — Hvad vill ni ha al mig? — Dender ringen! — Och det är derföre ni ämnade skära af mig fingret? -— Ja, — Låga uslingar! — Vi trodde er vara död, men när vi nu finna att så icke är förhållandet, torde ni vara god och genast sjelf taga ringen af fingret. — Hvad! tänker ni tvinga mig att lemna den? — Ni kommer inte härifrån, förrän ni gifvit oss den lilla leksaken! — Ni hotar, skurk! Ja, jag hotar och tänker också sätta min hotelse i verket. — Men ni kan väl begripa att jag genast anger er hos polisen, så snart jag en gång kommer ifrån detta näste. — Ni kommer icke härifrån, har jag ju sagt. — Och genom hvad medel tror ni er kunna hindra mig att gå min väg? — Ah, jag dödar er helt enkelt. Det är ett gammalt välbekant och osvikligt medel att få menniskor att tiga. Medan Leonard med ett dj--skt hånlöje yttrade dessa ord, gick han några steg mot Rolf. Denne drog blixtsnabbt sin värja, som han händelsevis eller måhända till följd af försynens skickelse glömt att taga af sig, då han hoppa