Dagens Nyheter – 2 mars 1866, sida 1

blef Rolf ensam. Han lade hatten bredvid sig och, utan att ge sig tid tll att taga af rocken, klef han upp på barritren och störtade sig i Selnen, som mot og hans kropp i sitt sköte och genast äter tillslöt sig. Det är slut! tänkte Rolf då han kände sig omfamnad af de kalla vågorna. Jag dör! Den unge mannen hade kommit ned i vattnet med sådan fart, att han klöf detsamma helt och hållet och nådde bottnen med fötterna. Naturligtvis flöt han nästan lika fort upp igen. Som vi minnas, var han skicklig i simkonsten: också började han simma, så snart han nått vattenytan; men detta var blott af gannnal vana, och vi kunna tryggt pästå att han icke visste deraf eller åtminstone, att han icke tänkte derpå. Han fortfor dermed ett par tre minuter; då märkte han, att han mot sin vilja kunde bli räddad; ty han närmade sig stranden med stor hastighet. Men som han icke kastat sig i Seinen, för att taga ett bad, utan för att dränka sig, lade han armarne i kors öfver bröstet, rätade ut benen och lät sig sjunka. Så länge han bibehöll full sinnesredighet, gick allt väl; men när det började bli slut med denna och qväfningsprocessen redan var på god väg, tog sjellbevarelseiustinkten öfverhand, och ban började åter simma mot land. Nu gick det icke lika raskt framåt som nyss, ty hans krafter voro i det närmaste uttömda. Han hade nu blifvit ense med sig sjelf derom att drunknande är etw ohyggligt dödssätt och att det var tio gånger klokare att stöta en knif i hjertat på sig. Emellertid tycktes det bli omöjligt för honom att nå land; ty hans lemmar stelnade efterhand och ville slutligen icke alls göra