Dagens Nyheter – 2 mars 1866, sida 1

Anslagen till landtförsvaret. Stånden hafva nu ofslutat första behandlingen af den budgeten för landtförsvaret. Det har sätt med saken som vid alla föregäcude riksdagar. Regeringen har begärt anslag som en I West vöte, stutsutskortet har prutat, borgareI och bondeständen hafva prutat ännu mera, men adeln och presteståndet lagt till. Så komma I anslagen under votering i förstärkta statsutI skottet, och der blir det sannolikt, i bästa fall, vid hvad statsutskovtet tillstyrkt. Med allt detta hafva vi ändock iutet bättre system för försvaret än förut, utan endast stegrade utgifter för detsamma; och den plan nuvarande krigsminister kan ändå miudre af folket godkännas, ty den är början till införande af det system som ännu odrägligare plågar några af de stora kontineutalstaterna. j I alla de förslager som gång efter annan varit al militärer framlagda angåcnude ombildning af lanudtförsvaret, saknar man statsmannablick. livad de allt hetat, våra krigsministrar, de hafva varit, i förhållande ll sin uppgifis storhet och landets behof, kompanichefer, men icke faltherrar. Då på 50 ärs td det icke lyckats Sverge alt skapa någon militär, som kunna uppliuna och genomdrifva ett tIaudtförsvarssystem, hvilket med nödig kraft förenar en billig! ict, som sparar folkets ekonomiska krafter till behofvets stund, vill det synas troligt, att det är från en annan samhällsklass, från den civila, som reformatorn mäste väntas. Under så fatta omständigheter borde regeringen Icke ha fordrat af dessa ständer, som för sista gängen äro samlade, förökningar i anslagen. Att göra detta påminner om munken begagnar sig af den döendes svaghet för som att afpressa honom gålvor till klostret. Hr Blanche har, som vanligt, slagit hufvudet på spiken, då han yttrade i borgarståndet ungefår följande: De vid hvarje riksdag oupphörligen sig ökande anslagen till armeen föra mig ovilkorligen till tauken på Baggesens ord: Soldaten är en varelse, som under kriget förhärjar fiendens land, men under fredeu sitt egetx. — Det har varit med svidande hjerta som jag vid föregående riksdag lemnade mitt bifall till de 3 millioner, som skulle användas till krigsrustningar. Nu år dock ingen fara för handen, hvarför behofvet icke kan anses vara så stort, att man borde bortkasta hvarje tanke på nödig sparsamhet. Utan att vilja framkasta några obehöriga insinuationer kan man dock, att döma af de nu begärda anslagens mångfald och belopp, komma på den tanken, att vederbörande velat passa på tillfälle, då representationen är