Dagens Nyheter – 26 februari 1866, sida 1

Händelserna i utlandet. Cornelius Nepos berättar om en af Greklands store män att då han var ung lemnade en annans segrar honom icke någon ro att sofva. I detta hänseende står den preussiske ministerpresidenten von Bismarck på klassisk ståndpunkt. Han vill med all gevalt blifva lika stor som Napoleon den lille — eller litet större. Han har också Ivekats blifva honom lik i mångahanda. Der preussiske grefven var linge ansedd för en vaurien och en smula äfventyrlig liksom den korsikanske kejsarafkomlingen. Begge kommo lika oförmodadt till väldet, och begge utvecklade då egenskaper som man förut ej hade tilltrott dem. Napoleon fann den meningen gillande i nårra länder att Frankrike var förödmjukadt och nedsjunket från sin höjd bland stormakterna genom Ludvig Filips fredspolitik 1840—41; han gjorde det genom krigen mot Ryssland och Osterrike åter — likasom vid århundradets början — till det styrande i staternas rådslag och sig sjelf till balancen. i Europa. Sammalunda fann hr von Bismarck obestridligen Preussen förnedradt genom sitt slafveri under Ryssland och utstött från stormakternas råd (under Pariserfreden 1856); han har genom sin djerfhet bragt det derhän att man åter ger akt på hvad Preussen tänker och företager: att man tager det till råds och man visar det allehanda artighet. Det återstår nu för grefve von Bismarck att äfven upphinna sitt föredöme uti att utvidga riket med en ny besittning. Napoleon betingade sig Savoyen; hr von Bismarck vill införlifva Holstein och Slesvig med Preussen. Det är icke fullt 2 ! år sedan Preussens ställning var så olik den närvarande, att Danmark då kunde våga ett försök att med sig införlifva det sjelfständiga hertigdömet Slesvig. Så litet var Preussen då ansedt. Danmarks försök misslyckades, ty dess vänner förklarade, aut det stridde mot afslutade öfverenskommelser, och sjelf var allt för svagt att ensamt genomdrifva sin afsigt; det förlorade tvärtom Slesvig helt och hållet. Slesvig och Iolstein vilja nu vara ett förenadt och sjelfständigt rike med en inhemsk regent (Augustenburgaren); men hr von Bismarck vill förena båda med Preussen. Han hade inom Tyskland tvenne hinder att undanrödja. Först landets valda ombud, som icke hade någon lust att låta en egenmäktig regering förskaffa sig en sådan glans och militärisk makt, och hvilka för öfrigt togo bort hr premierministerns dyrbara tid med sådana småsaker som dagliga försök att försvara grundlagen. Dessa ombud — den hufvudsakliga delen af folkets representation — skickade von Bismarck helt enkelt hem hvar till sitt att fundera på grundlagen bäst de ville. Sådant kan man ostraffadt göra när man har en stående arme och adelsmän som kommendera den. Napoleon hade gjort ungefär på samma sätt 1851.