Dernäst hade grefve von Bismarck att un danrödja Österrikes motstånd — Österrike som 1 kraft al freden i Wien 1864 eger hälften i Slesvig och Holstein samt icke har någon synnerlig. smak för att låta Preussen förstora sig, först med Elbe-hertigdömena och sedan med de öfriga tyska kuststaterna. Detta hinder har den preussiske ministerpresidenten ännu icke lyckats undanrödja, men Österrike är förlamadt, så att det åtminstone mycket tvekar att röra på sig. Och förlamningen härleder sig från den stående armeen, som sugit ut folkets must och märg och hämmat dess utveckling och välstånd. Utom landet är det sitt eget mönster, kejsar Napoleon, som grefve Bismarck har att frukta för. Han litar på att denne skall nödgas låta hvad som helst för närvarande passera, då två obehagligheter tillstött på en gång. Napoleon befinner sig onekligen i en förarglig klämma. Han har hittills haft oafbrutna framgångar, och verlden har kommit till den föreställningen om honom att han med året 1849, då han blef franska republikens president, i hast hade fått en segerhufva från himlen. Men nu börjar verlden komma underfund med att segerhufvan antingen varit litet ofullständig från början, eller ock gått sönder genom nötning. Verlden ser att Napoleon är nödsakad draga de franska trupperna tillbaka från Mexiko och anar att den österrikiska prins, som han gjort till kejsare, snart skall komma att följa efter dessa trupper och återtaga sitt lugna privatlif på sitt slott vid Adriatiska hafvets strand. I samma vefva ser verlden en annan furste störtad, hvilken också har Napoleon att tacka för sin uppkomst, nemligen regenten i Moldau och Wallachiet, furst Kusa. Dennes trogna folk har tagit sig friheten att afsätta honom och hiäkta honom — och Napoleon har att fundera på huru han skickligt skall kunna besegra sin Herrans smordep. Men fastän Napoleon har dessa förtretliga affärer på hand, är det allt troligt att ban ännu kan spela mästare öfver sin efterapare. Han har redan visat tänderna mot Preussen i det han slösat artigheter på Danmark; och om det är sant att han gör Italien fritt intill Adria, genom att öfvertala Österrike till att afstå Venetien åt Italien såsom brudgåfva åt en österrikisk storhertiginna, hvilken skulle bortgiftas med den italienske kronprinsen ; så har han dermed beredt Österrike frihet alt, ostördt i sin rygg, kunna sköta Preussen. Lyckligtvis kunna vi, svenskar och norrmän, såsom — ointresserade åskådare betrakta dessa strider, hvilka icke komma oss vid. BROTT SUNSET RI KA SS RATE FISNIK SERNER BANAN