Dagens Nyheter – 23 februari 1866, sida 2

och Krapperup, der detta träd allmännare förekommer än på andra ställen i Skåne. Snö har under förra veckan nästan dagligen fallit omkring Sundsvall i sådan mängd, att få torde erinra sig någonting dermed jemförligt. Gator och vägar hafva tidtals varit alldeles ofarbara, hvarigenom posterna betydligt fördröjts. En afrättning. Den i går omtalade afrättningen af ynglingen Peter Hedin, för mord å en torparehustru, beskrifves af Norrl-Korrespondenten i Sundsvall på följande sätt: Kl. 8 på morgonen inställde sig vid afrättsplatsen, på förut skedd kallelse, 100 man från Ljustorp, Hässjö och Tynderö socknar, hvilka skulle utgöra den s. k. spetsgården. Under tiden, mellan kl. 3 och 9, ordnades spetsgården m. m. af kronolänsmannen J. Larsson från Ljustorp och C. W. Särenholm från Hernösand, hvilka dervid biträddes af 3ne fjerdingsmän, hvarefter kronofogden Hagman, sittande till häst, uppläste dödsdomen för den församlade menigheten. Nu väntade alla med spänd uppmärksamhet på delinqventen, hvilken, ge nom det elaka vädret och alltför dåliga föret, hindrats cirka !timma öfver den bestämda tiden, som var utsatt till kl. 9 f. m. Kl. 1, 10 ankom dödsfången åtföljd af fångpredikanten Staaf, som i korthet gjorde några christliga föreställningar och sade ett och annat tröstens ord till fången. Nästan ovanligt tunnklädd, under denna kalla årstid, led han så betydligt af kölden, att hela kroppen darrade, som ett löf. Sedan han en stund sutit i slädan på landsvägen — under hvilken tid man tydligen kunde se, det han hade många svårigheter uti sitt inre att bekämpa — lemnade han åkdonet och ledd af presten gick upp till afrättsplatsen, der han nu skulle utstå sitt straff, betala sin skuld till menskligheten och uppfylla svenska lagens kraf. Han gick mycket lugn, nöjd och frimodig sin sista stund — en oundviklig död — till mötes, och som bevis på den stora själsnärvaro och styrka han i en så vigtig stund egde, må nämnas, att sedan han framkommit till stupstocken och presten läst Fader vår och välsignelsen, sammanknäppte han sina händer och gjorde med hög, tydelig stämma, i rediga och sansade ordalag en kort hjertgripande bön, deruti han bad tili Gud för sig sjelf, för sina medbrottslingar, samt för alla menniskor i allmänhet och för ungdomen isynnerhet. Sedan bönen var slutad afklädde han sig sjelf, utan någon annans tillhjelp, rock och halsduk, hvilka persedlar han lemnade till en af fjerdingsmännen, hvarefter han ur fickan framtog en näsduk med hvilken länsmannen Särenholm förband ögonen. Genast detta skett knäböjde han för sista gången, läggande sig på stupstocken — — der, inom ett ögonblick, hufvudet blef skiljdt ifrån kroppen. Exekntionen verkställdes så väl och hastigt att delinqventen, efter att hafva mottagit dödshugget, icke rörde ens så mycket som ett finger. Skarprättaren, en gammal man hemma i Gefleborgs län, verkställde icke sjelf exekutionen, utan biträddes af sin måg, hvilken nu för första gången tjenstgjorde i det yrke, han ämnar söka efter sin svärfader. Gubben lärer nu såsom pensiongsmessig ämna anhålla om befrielse från detta sitt svåra kall, efter att hafva halshuggit 32 personer. Den afrättade Hedins stoft lades genast i en ordentlig likkista och skjutsades till Hässjö kyrkogård, der fångpredikanten förrättade den ilag föreskrifna jordfästningen. Oaktadt den öfver måttan ruskiga väderleken och de nästan ofarbara vägarne, hade likväl en stor mängd nyfikna åskådare från Hernösand och närgränsande socknar infunnit sig på afrättsplatsen, för att åse det sorgliga skådespelet.