Dagens Nyheter – 23 februari 1866, sida 2

— Hvad? Jag pekade på kappsäcken och tillade: — Var rädd om den der! — Hvad menar ni? — Paris är en stor stad och hyser många skälmar... Var försigtig, det är mitt råd. — Det vill säga, ni uppmanar mig att vaka öfver min skatt? — Ja, dag och natt. — Det skall jag inte underlåta. Se här har jag ett par trogna följeslagare som bita i samma ögonblick de skälla. Han visade mig ett par ypperliga pistoler. — Nå, det var då klokt att ni skaffat er ett par sådana der... Men om ni nödgas lemna ert rum, hur går det då? — Jo, jag har en betjent som, medan jag är borta, skall sitta på kappsäcken med en pistol i hvardera handen... — Ah tusan! det vore inte rådligt att söka rikta sig på er bekostnad. — Nej, min själ... Men ni sade mig ju, herr Benoit, att detta värdshus har ett utmärkt godt rykte om sig? — Det är nog sannt; men som ni vet, kan man icke vara för mycket försigtig. Det är bättre att förekomma en olycka än gråta öfver den. Och härpå togo vi afsked af hvarandra med ett hjertligt handslag, som skulle uttrycka hela den innerliga och uppriktiga vänskap vi fattat för hvarandra. Detta, mine herrar, är hvad jag under digen uträttat; och jag hemställer nu till ert bepröfvade omdöme, huruvida icke jag utan skryt kan säga att jag ej förlorat min dag.