Dagens Nyheter – 22 februari 1866, sida 2

saknade? Jag gjorde mig denna fråga, och ville ha den besvarad; derföre sade jag: — Det var säkerligen icke utan bittra känslor er far skiljdes från er, när ni begaf er hemifrån. ooo— Ser ni då icke att jag är sorgklädd? genmälde han med dyster stämma. — O, min Gud! utropade jag. Skulle ni verkligen ha haft den olyckan... den förfärliga olyckan? ... Jag afbröt mig här, och han fulländade satsen: — Att förlora min far! Ja, min herre, jag har lidit denna oersättliga förlust. Mitt ansigte antog genast en mäkta sorgsen min, och jag låtsades aftorka en tår. Några minuters tystnad inträdde. Då den unge mannen varseblef det djupa deltagande som afspeglade sig i mina drag, blef han rörd, fattade min hand och tryckte den varmt, sägande: — Jag ser, min -herre, att ni är en man med hjerta, och jag tackar er innerligt för det intresse, ni behagar hysa för mig. Härpå svarade jag att mitt deltagande var helt naturligt, och att jag sjelf, min tid, min kassa och min kredit stodo till herr chevalierns förfogande. — Jag antar era anbud, sade den unge mannen småleende, och skall nog begagna mig af ert ädelmod. Er kassa hoppas jag dock icke behöfva anlita. Jag är visserligen inte rik, men har dock så pass mycket att jag kan lefva lugn en god tid bortåt. — Ar det längesedan ni hade den olyckan att mista er far herr chevalier? i (Forts.)