Dagens Nyheter – 22 februari 1866, sida 2

och värdens samvete är sannerligen elastiskt. Vi kommo fram och stannade på gården. — Här är värdshuset Gyllene skinnet, min herre, sade jag till den unge mannen, tillåt mig önska er god lycka i Paris; jag lemnar er nu. — Vill ni lemna mig så der! utropade han och hoppäde af hästen samt fattade lifligt min hand. Nej ni skall först tömma en butelj vin med mig. Jag föregaf angelägna affärer och försäkrade att jag icke hade tid, han var enträgen, och slutet blef att jag gaf med mig. En stalldräng tog hand om hästarne. — Vänta ett ögonblick, sade min följes!agare till honom och löste upp deremmar, hvarmed kappsäcken var fästad vid sadeln. En uppassare kom nu ut på gården, för att bära in denna kappsäck. Jag lutade mig intill den unge mannen och hviskade: — Ni har guld i den här, eller huru? — Ja, svarade han med förvånad min. — Då, fortfor jag med låg röst, behöfver ni ej befara att bli bestulen derpå här åtminstone. Men man bör alltid undvika att sätta fattiga tjenare i frestelse... Jag skall hjelpa er att bära kappsäcken. Han tackade mig och gaf med en åtbörd tillkänna att han antog mitt anbud. Vi fattade i hvar sitt handtag och buro den, såsom jag till min glädje märkte, ansenligt tunga bördan uppför trappan till ett rum i första våningen, det enda i hela värdshuset som icke var upptaget. Min följeslagare tryckte åter min hand och beställde in en butelj sherry och två glas. Vi slogo oss ned vid ett bord, hvarpå vinet