Dagens Nyheter – 17 februari 1866, sida 3

AO RESNATLSTTSaL SIRNAFLEISAE Dessa tre personer, som Rolf aldrig förr sett, voro klädda i så djup sorgdrägt, som om det varit deras egen fars begrafning de bevistade. De bemödade sig att sätta sorgflor på sina anleten såsom de gjort på sina hattar och armar; men det ville icke lyckas. On. deras ena öga fällde en framtvingad tår, lyste samtidigt en glädjestråle i det andra. Om pannan lade sig i djupa veck, som antydde dystra tankar, krusades på samma gång läpparne till ett gladt småleende. Med ett ord, de tre ifrågavarande aktörerna spelade sina roller oförlåtligt illa. En af dem hette chevalier Authenor af Vertapuy, den andre baron Stanislans Landolphe Adhemar at. Mornesouche och den tredje grefve Clodulphe Eleonore af Jaquemet. Tvar och en af dessa herrar egde omkring femtiotusen frants iränta. Det var den aflidne markisen af Tremblayes lagliga arfvingar. En liten stund innan likprocessionen skulle sätta sig i gång till kyrkan, samlades dessa herrar! i en al salongens fönstersmygar. — Nåå! mina käre kusiner, sade grefve Jaquemet med låg röst, för att han icke skulle höras af någon annan än sina båda förtrogna, triumfens ögonblick är snart inne. — lHimlen vare lofvad! genmälde på en gång chevaliern och baronen. — Älla dessa narrar som trängas omkring den der oförskämde äfventyraren ana icke alls att de befinna sig under vårt tak. — Nej, säkerligen icke. — Också kommer bomben att göra en lysande effekt, när den kreverar!... — Jo, det skall ni få se, sade herr Mornesouche.