Dagens Nyheter – 17 februari 1866, sida 3

——— Mn omkring fem eller sex år före markisens död, hade dennes slägtingar, hvilka med förargelse sågo ett storartadt arf gå sig ur händerna, afbrutit alla förbindelser med Röginald, som plundrade demp,, och fattat ett blindt och outsläckligt hat till den unge äfventyrare, som, enligt deras uttryck, bestal dem på en förmögenhet. Man kan lätt föreställa sig deras glädje efter genomläsandet af hofmästarens bref. De skulle få tillfredsställa på en gång sin snikenhet och sin hämnd. De skulle både få inträda i besittning af ett ansenligt arf och med förakt Jaga ur det slott, som nu blifvit deras, en persom som de länge inom sig förbannat. Och Rolf, försjunken i sin bittra sorg, såg icke de hotande stormmoln som uppstego på hans förr så klara himmel! Hvad hofmästaren beträffar, hade han på förhand förvissat sig om sina nya husbönders bevågenhet, och begagnade nu den korta mellantid, hvarunder han såsom oinskränkt herrskare fick styra och ställa på slottet, till att taga om händer och inläsa i sina gömmor en hel mängd saker af värde, om hvilkas tillvaro de nya egarse icke kunde ha någon kunskap. Dagen efter den olyckliga jagt, hvars utgång vi känna, var bestämd till markisens begrafning. Anda från tidigt på morgonen anlände efterhand gamla vapenprydda vagnar till slottet ; mot middagen var nästan hela provinsens adel samlad på Tremblaye. De flesta ansigtena voro Rolf bekanta, och de flesta händer tryckte varmt och medlidsamt hans. Men bland de talrika besökande, som kommit för att bevisa markisen den sista hederstjensten, voro trenne personer som visade sig-allt annat än vänliga mot Rolf.