Dagens Nyheter – 17 februari 1866, sida 2

tens deltagare, men herr Tremblaye var icke med. Deruti låg ingenting oroande; ty markisen kunde ha tagit en omväg och derigenom blifvit fördröjd. Detta antagande var sannolikt och dock bleknade Rolf och började darra. — Han kommer snart! sade alla Jägarne, — Han kommer icke! ropade en röst inom Rolf. I detta ögonblick hörde man ljudet af, en häftigt galopperande häst närma sig. — Här ha vi honom nu! ropade någon. Rolfs hjerta upphörde att slå. De löfrika grenar, som dolde. öppningen af en mindre gångstig vekos häftigt undan, och en häst rusade fram. Han var utan ryttare och de lösa stigbyglarne slogo mot hans af skum betäckta sidor. Han passerade gnägg rande förbi jägarne och fortsatte sitt ursinniga lopp. Rolf uppgaf ett doft skri. — Ah! jag visste väl det! mumlade den unge mannen. Jag visste väl jag, att någon olycka skulle hända min far!.. Och han störtade in på den gångstig, hvarifrån markisens häst nyss kommit. De andra jägarne följde honom, intagna af förskräckelse och anande att någon olycka hiändt. Rolf ilade snabbt som blixten framåt, och hans ansigte och händer söndersletos af trädens grenar, utan att han sjelf märkte det. För hvarje steg han tog, ökades han ångest. Den smala stigen ledde honom slutligen in på en större väg. Reginald låg på denna med ansigtet vändt mot marken. Rolf utstötte åter ett skri; han hoppade af sin häst och böjde knä bredvid sin fosterfars kropp. Herr Tremblaye hade tio år förut i samma skog fört handen till Rolfs bröst,